Det feministiska självmålet

Marcus Birro skrev en krönika igår som i princip gick ut på att tala om att de allra flesta män var bra killar som vare sig förtryckte, slog eller våldtog några kvinnor och att feminister borde lyfta blicken ifrån skyttegravarna och se den verkligheten som vi andra möter varje dag. En verklighet som enligt mig givetvis innehåller sin beskärda del av både kvinnoproblem och mansproblem. Han menar att den feministiska rörelsen ägnar alltför mycket tid åt att skjuta ned helt vanliga bra killar som utövar sina rättigheter istället för att faktiskt göra något värdefullt och konstruktivt.

”Medan namnkunniga kvinnliga kulturarbetare hånar marginaliserade manliga debattörer -//- blir flera viktiga frågor liggande.”

Som en direkt reaktion som dessutom är riktad mot Birro skriver My på den feministiska webzinet Polutism följande artikel: Mitt namn är My – Det är mig Marcus Birro attackerar där hon i princip spenderar hela texten på att förklara varför Birro är dum i huvudet som inte förstår att My står i skyttegravarna för att skydda kvinnor och barn medan han attackerar dem.

Handflatax2 + Panna = 🙂

Att hon med texten bevisar just det som Birro skriver om verkar inte gå upp för henne. Fast det är klart om man upplever sig ”attackerad” när någon skriver att feminister kanske borde försöka lyssna till vad de bra killarna som bryr sig faktiskt talar om innan de skjuter ned dem och istället ägna sig åt verkliga problem som exempelvis trafficking. Så är det kanske inte så märkligt att samma individ har svårt att greppa hur det egna beteendet faktiskt är identiskt med det som Birro beskriver. Det är inte så ofta man ser offentliga politiska självmål men här är ett av dem.

Jag tycker att Birro ska ha en eloge för att har har modet att ta upp ämnet. Utan tvekan kommer han att tvingas utstå ett medialt gatlopp när de feministiska valkyriorna sveper ned för att slita isär honom. Många är de män som drabbats av dessa damers mäktiga vrede för att de i likhet med Birro inte snällt höll käften utan vågade säga emot.

Så välkommen till gänget Marcus.

/Arvid Aka Mr Galahad

En kort guide till kvinnor som skriver om män.

Kvinnor skriver ofta och kritiserar gärna oss män. Så har också Margret Atladottir på Politism gjort och hon gått lite längre och gjort en guide för män som vill skriva om kvinnoproblem som i princip går ut på att de inte får göra det.

För att belysa det sjuka i resonemanget vände jag på saken och ber alla som läser nedanstående att applicera detta på valfri feministisk text.

Guide till kvinnor som skriver om män.

Så, i stället för att rasa ännu en gång tänkte jag passa på att hjälpa till. Jag har nämligen gjort en kort guide till de kvinnor som vill skriva om ”mansfrågor” och nå ut, få en publik, bidra till en konstruktiv debatt. Here it goes:

1. Fokusera på kvinnlighet i stället. Vi vill läsa fler texter av kvinnor som problematiserar sin egen könsroll. Visst finns det också kvinnoideal, bitchkultur som hindrar er från att må bra? Visst har ni också blivit påprackade ”sjuka drömmar” som inte går att leva upp till?
2. Ja, det var väl det.

/Arvid aka Mr Galahad

Genusindoktrinering mot våra barn

BRs och Toy´s R Us kataloger damp ned i franska hem utbröt ramaskri bland mer konservativa kretsar och just nu pågår en kampanj ifrån dessa att bojkotta både leksaksaffärerna och ”den svenska modellen”.
Måhända är detta aningen överilat men i grund och botten finns där en intressant poäng.

Det som genusfolket talar om i sådana här sammanhang brukar vara att bryta könsstereotypa mönster vilket i sak är en bra sak, alla ska ju få möjlighet att själv bestämma över sina liv och de ska leva det. Men hur mycket påverkas våra barn av den ständiga strömmen av sådan ”könsneutral” reklam och annan liknande information. Vi vet alla hur enormt stor påverkan media har på oss alla och samma sak påverkar givetvis även våra barn. Vad de ser på reklam, på TV och i filmer påverkar dem lika mycket som det vi vuxna ser och läser påverkar oss. Följaktligen så blir det alltså så att om barnen då lär sig ifrån den reklamen till exempel så framstår alltså en bild av vuxenvärlden (som leken är en förberedelse inför) där pojkar måste vara på ett visst sätt och flickor på ett annat. Det är så de uppfattar den. I sin iver att inte påverka barnen så har man alltså skapat påverkan åt det andra hållet.

Våra barn lär sig idag att inga gränser finns och att alla försök att sätta individer i fack är ett dåligt beteende men det hela blir mer komplext eftersom vi människor är sällsynt duktiga på att just sätta saker i fack. Det är därför vi överlevde och grottmänniskorna inte gjorde det. Steget är inte så långt ifrån oss idag som man kan tro och detta med att spränga alla gränser för barnen kan mycket väl bli en psykologisk katastrof senare i deras liv. Ingen vet eftersom ingen egentligen forskat på detta.

Låt barnen leka som DE vill och sluta försök påverka deras lek.

Personligen så anser jag att barnen själva ska få bestämma hur och med vad de ska leka med och givetvis också med vem. Om de vill leka krig och kräla i gyttjan ska de få göra det helt oavsett om de heter Peter, Lotta eller Muhammed och givetvis ska samma barn också få leka doktor eller ”mamma pappa barn” om de så önskar.
Ärligt talat förstår jag inte varför så många känner att de måste påverka barnen i en viss riktning, det finns ett ord för det och det kallas indoktrinering och det är ett dåligt beteende ifrån oss vuxna.

/Arvid Aka Mr Galahad

Internationella mansdagen

De anomyma männen

Idag ska vi fira världens alla män. Vi är jävligt bra!
Det är vi som ser till att Sverige går, räddar människor i brinnande hus och kör svårt sjuka till akutsjukvård samt riskerar våra liv för att skydda alla andra mot kriminalitet och andra faror. Går din dator sönder eller något i den slutar att fungera så är det i de allra flesta fall en man som hjälper dig fixa det problemet. Likaså när du ska bygga till huset eller laga det trasiga röret som står och sprutar vatten. Om svenska män en dag skulle låta bli att gå till arbetet så skulle riket ganska snabbt kastas ned i kaos.

Vi arbetar och sliter rent generellt hela 6 veckor mer än våra fruar, systrar och mödrar varje år och utslaget på samtliga 3 miljoner arbetsföra män så blir det nästan 350 tusen arbetsår som vi investerar i samhället och i vårt arbete.

Det finns många superhjältar därute som alla förtjänar en ordentlig klapp på axeln.

Det och det faktum att vi otroligt sällan får ett tack för allt detta arbete och ansvar tycker jag är värt en stor eloge. Så ett stort tack till er alla superhjältar där ute och fortsätt att göra vår värld bättre en dag i taget.

Mycket väsen för ingenting

Eva Franchell skriver i dagens blaska om hur synkig kvinnorsyn fotbollsförbundet har när fotbollstjejen inte fick en bil när mannen som gjort färre landskamper uppmärksammades för sin bragd.
Att det i den betydligt tuffare konkurrensen bland fotbollsherrarna blir en lika betydligt större bedrift att få spela så många landskamper i jämförelse med fotbollsdamerna det spelar uppenbarligen ingen roll.
Huruvida förbundet har sunkig kvinnosyn eller ej låter jag dem svara på men den här villfarelsen om att jämställdhet handlar om att allt och då menar jag allt ska delas lika mellan könen är däremot något jag tänker bemöta.

Om vi nu ska vara jämställda i alla lägen och varje sak som en man får/har/kan få också ska ges till kvinnorna då är det väl inte mer än rimligt att det motsatta också ska gälla.

Varje liten sak alltså.

Likhet inför lagen
I svensk lagstiftning finns det ett antal lagar som är skrivna för att skydda kvinnor, exempelvis kvinnofridslagen. Männen får snällt nöja sig med de som gäller i allmänhet (även om kvinnorna inte behövde det).

När en man begår ett brott, låt oss säga misshandel så får han i princip alltid ett längre och hårdare straff än kvinnor som begått samma brott.

Om två föräldrar som båda anses vara lika goda föräldrar tvistar om vårdnaden av ett barn så förlorar mannen i 9 fall av 10.

Jämställdhet i arbetslivet
Det finns otaliga specialdesignade stöd, både vad det gäller rådgivning men även ekonomiska stöd för kvinnliga företagare som män inte ens får söka.

EU har tom ett helt eget institut WITEC, vilket står för ”European Association for Women in Science, Engineering & Technology” för att hjälpa kvinnorna. Det finns inget liknande för männen.

Inom en del yrken så sänks kraven för anställning till förmån för kvinnor i flera fall har mer kompetenta män med erfarenhet av yrket fått kliva åt sidan för att släppa fram kvinnor utan vare sig adekvat utbildning eller erfarenhet.

Stöd till brottsutsatta
Ny forskning har visat att män drabbas i minst lika hög utsträckning av våld inom nära relationer. Även om konsekvenserna är mindre allvarliga för män, vi skadas inte lika allvarligt, troligen för att vi fysiskt sett är byggda för att tåla mer stryk. Så är det lika mycket ett brott att slå eller trakassera en man som en kvinna. Det samhälleliga stödet till dessa brottsutsatta män är obefintligt medan stödet till kvinnorna uppgår till 100-tals miljoner varje år.
(Ej medräknat ideella verksamheter, vilket idag är det enda stöd som män kan få)

Ja som ni förstår kan listan kan göras lång.

Frågan är vad som är viktigast att föra debatt kring. En idrottare som inte fick en bil eller något av ovanstående?

/Arvid aka Mr Galahad

Att tysta kritik eller det gömda näthatet.

Att tysta sina meningsmoståndare är ett uttryck för hat

Lite då och då händer det att det skrivs artiklar om näthat och olika gruppers försök till att tysta debattörer. Som det beskrivs när det gäller debatten om jämställdhet och feminism så är det uteslutande mäns hat mot kvinnor eller feministiska män som beskrivs i media.

Nyligen gick jag in i en debatt med en feminist. Inga hårda ord yttrades utan det hela var tämligen civiliserat även om saken tidvis var känslomässig. Jag påpekade flera olika fakta och hämtade statistik för att visa hur min ståndpunkt var riktig och hur hennes åsikt faktiskt inte gick att bevisa. Några av denna blogerskas läsare reagerade desto mer häftigare kring denna fakta och förkastade allt ifrån CSBs statistik till lönestatistik ifrån lönestatistik.se i tämligen färgsprakande ordalag.

Kort därpå blev mitt facebook-konto spärrat. Ifrån deras perspektiv så är allt rätt och riktigt eftersom jag använt ett alias istället för mitt riktiga namn så det kan jag inte säga så mycket om.
Någon individ har alltså bestämt sig för att försöka tysta min lagstadgade frihet att göra min röst hörd i debatten vilket som jag ser det definitivt är en form av näthat.

Tråkigt, svagt och tämligen talanglöst.

Så av den anledningen så har jag inget annat val än att kliva ut ur garderoben och visa mig.
Säg hej till Arvid Bergman Aka Mr Galahad