Mr Galahad

Angående påståendet om att Socialstyrelsen tagit avstånd ifrån PAS //Mr G

In Världen on 14 augusti 2009 at 17:01

Det florerar påstående om att Socialstyrelsen tagit avstånd ifrån PAS/PAD och angett dessa teorier som ”icke godkända”. Något jag och flera andra misslyckats med att hitta minsta referens till hos såväl Socialstyrelsen.se eller någon annan stans, med undantag för de som använder argumentet givetvis.

För att få klarhet i frågan kontaktade jag N Sandström på Socialstyrelsens informationsenhet och frågade henne om hon kunde hitta några referenser öht bland myndighetens arkiv.

Detta var vad hon hittade:

Standardiserade bedömningar i samband med utredningar om vårdnad, boende och umgänge
En systematisk kartläggning av forskningsaktiviteten

Sexuella övergrepp mot barn – Orsaker och risker

Även Ingrid Carlqvist en journalist som också tagit upp ämnet kontrollerade sanningshalten i dessa påståenden och fick ifrån en annan individ på myndigheten, K Bränd Persson på klassifikationsenheten, följande E-post.
Finns publicerat på hennes blogg här:

Hej,

Jag hittar endast två rapporter från Socialstyrelsen som innehåller ”Parental Alienation Syndrome”. Båda rapporterna refererar till vissa publikationer men innehåller i övrigt inga utsagor om begreppet vad jag kan se. Den ena rapporten är en forskningskartläggning och den andra en expertrapport.

Länkar:

Standardiserade bedömningar i samband med utredningar om vårdnad, boende och umgänge

En systematisk kartläggning av forskningsaktiviteten

http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2009/10273/2009-126-26.htm

Sexuella övergrepp mot barn – Orsaker och risker

http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2000/3313/2000-36-6.htm


Återkommer om jag hittar mer information.

Mvh

Kristina

I de två dokument som de två av varandra oberoende källorna lagt fram till mig respektive Ingrid så har socialstyrelsen enkelt bara konstaterat att det finns en teori som kallas PAS

”Flera författare, som enbart stöder sig på klinisk erfarenhet, hävdar att det är
mycket vanligt med falska anklagelser om sexuella övergrepp i vårdnads- och
umgängesstrider (Bluss, Ross, 1986, Gardner, 1987, 1992). Diskussionen har
framför allt i USA varit både intensiv och infekterad. Blush och Ross (1986) har
myntat det s.k. Sexual Allegation in Divorce Syndrome (SAID) och Gardner
(1987) det s.k. Parental Alienation Syndrome (PAS). Den största studien på området,
som omfattande över 9 000 skilsmässofall vid 12 olika amerikanska domstolar,
visade att i mindre än 2 procent förekom anklagelser om sexuella övergrepp
i samband med föräldrarnas konflikt om vårdnad och umgänge (Thoennes,
Tjaden, 1990). Avslutningsvis menar Faller och medarbetare (1993) i sin genomgång
av forskningen på området att det kanske är troligt att falska anklagelser i
samband med skilsmässor ökat, beroende på den ökade medvetenheten om sexuella
övergrepp samt medvetenheten om vilken kraft en sådan anklagelse kan ha. Å
andra sidan har medvetenheten om de konsekvenser en polisiär utredning kan innebära
både för barnet och de stridande föräldrarna också ökat.”

Samt använd några av böckerna i ämnet som referenser:

Garber, B. J. (2004). Parental Alienation in Light of Attachment Theory.
Consideration of the Broader Implications for Child Development,
Clinical Practice, and Forensic Process, Journal of Child Custody, 1(4):
49-76.

Gardner, R. A. (1997). An Instrument for Objectively Comparing Parental
Disciplinary Capacity in Child-Custody Disputes, Journal of Divorce and
Remarriage, 27(3/4): 1050-2556.

Man har alltså varken tagit ställning för ELLER emot i några officiella uttalanden.

Följaktligen så måste man anta att påståendena om Socialstyrelsen avståndstagande ifrån PAS är rena lögner spridda av individer som av någon anledning är beredda att ljuga och fabricera för att få sin vilja igenom, ironiskt nog inte helt olikt det beteende som de individer som lider av PAS uppvisar om man granskar dem lite närmare.
Det är inte utan att en annan också får ta till libbstickan

Simma lugnt

//Mr G

Annonser
  1. Mr G!

    Ska bli intressant att se vad de som säger att Socialstyrelsen tagit avstånd från PAS har att säga när du och Ingrid lagt lite fakta på bordet!

    • Ja onekligen har de blivit påkomna med fingrarna i kakburken men jag tror faktiskt inte att de mer fanatiska individerna låter sig hindras av något så banalt som sanningen.

      Man blandar väl bort korten och gnäller över att vi dränker dem i fakta eller nåt i den stilen. Intressant koncept faktiskt.
      Du ger mig så mycket fakta som pekar åt rakt motsatt håll än jag tycker, men eftersom jag inte orkar/vill läsa dessa fakta så struntar jag i det och skyller på att du har ”En typisk strategi iofs för att dränka fakta i ord”. Visste inte att man ens kunde dränka fakta i ord..

      //Mr G

  2. Hade nog inte räknat med att hitta Libbsticka hos dig… Lågt MrG. Nu ångrar jag verkligen att jag försökte bemöta dig igår. Tack för mig. Det här blev mitt sista besök hos dig. Tyvärr saknas tio sidor då en länk inte fungerade. Läs på! • mrgalahad http://www.aftonbladet.se/wendela/article248923.ab http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_165596.svd Två i sammanhanget intressanta artiklar. Dra era egna slutsattser. //Mr G • redigera det här den 08 augusti 2009 vid 23:11 | Svara mrgalahad Jo visst var det Hur går livet för dig? Själv sitter jag just nu med gipsad vänsterfot sedan jag slitit av hälsenan under en fotbollsmatch för några veckor sedan. Ruggigt tråkigt men det har iaf gett mig tid att läsa en del som jag annars inte skulle gett mig själv tid till. Simma lugnt själv.. @Viola Jag tillhör de som inte är beredd att blunda för vad många pappor talar om enbart pga av att somliga kriminella använder samma argument för att undslippa ansvar för de avskyvärda brott de begått. Som jag ser det så är PAS en förklaringsmodell till ett fenomen som funnit ganska länge, det är inte precis som om det här med bittra exfruar eller exmän är något nytt eller hur. Frågan är dock om det finns grund för att vissa av dessa påverkar sina barn negativt medvetet eller omedvetet, gentemot den andre föräldern. Om man vill kan man jämföra med PTSD som funnits med som psykologisk diagnos sedan 1910-talet men som först antogs som “godkänd” diagnos i DSM-III på 80-talet. 70!-år senare. Att den inte godkänts innan gjorde ju inte att de som drabbats av sjukdomen inte led eller hade behov av hjälp eller hur? Därför anser jag att det är lite enögt att helt bortse ifrån förklaringsmodeller för allehanda sjukdomar så länge dessa inte bevisats vara rent felaktiga. Jämför exempelvis med användandet av lobotomi på 50-60-talet. I synnerhet som att någon annan förklaringsmodell inte finns att tillgå. Långt ifrån alla fall där PAS åberopas involverar sexuella övergrepp och i många fall är det dokumenterat så att den ena parten ljugit för myndigheter och andra för att smutskasta den andra parten i vad som oftast är en vårdnadstvist. Vad är det som får denna part att gå till sådana längder för att smutskasta den andre föräldern? Man är beredd att begå brott och riskera fängelsestraff för att “vinna” mot den andre ibland rent av på barnets/ns bekostnad? PAS är ett sätt att förklara detta, det finns säkert fler men dessa är alltså bara olika förklaringsmodeller som ingalunda är varken bevisade eller konkretiserade. Även om PAS teorin tillhör de som till största del lyckats visa på kausala samband och eller andra evidens för att teorin skulle stämma. Det finns forskare och psykiatrier som är långt mycket klokare och mer erfaren i ämnet än oss allesammans tillsammans som ger stöd till både PAS och givetvis andra teorier med. Vad det gäller “bortträngda minnen” så finns det massor av kloka och väl utbildade individer som helt sågar dessa teorier som har sitt ursprung hos Dr Freud vilken också har fått en hel del kritik för alltför vidlyftiga antaganden i sina teorier. Exempelvis detta med pojkars relation med sin mor och hur mycket det skulle (enligt Freud alltså) påverka deras framtida beteende gentemot kvinnor och relationer med dem. Det finns flera forskare som lagt fram ganska starka indicier som ifrågasätter detta med bortträngda minnen men teorin är av sin natur mycket svår att vare sig bevisa eller motbevisa varför det är svårt att få några konkreta och mätbara reslutat. Kort sagt, ingen vet men många påstår sig veta. DSM-V beräknas vara klar till 2012. Enligt vissa källor så påstås PAS ingå där som diagnos och då kommer frågan om vad man ska säga om den då? Hur ska man då rättfärdiga blundandet för föräldrar som kidnappar sina barn ifrån den andra föräldern eller som öppet vägrar samarbeta med den som har delad vårdnad eller umgängesrätt? Det finns i detta nu hundratals pappor som kämpar för rätten för deras barn att få ha en relation, att ens få träffa sin egen pappa men som inte blir trodd på av eller rent av motarbetad av myndigheterna. Läs Daddys blogg, läs domstolsprotokollen som fastslår att modern falskeligen anklagat honom för olika saker och inte samarbetar för att dotter-far relationen ska fungera, men trots det så har han inte fått träffa sin dotter på 160 dagar i skrivande stund. Den som har egna barn kanske kan sätta sig in i hur det skulle kännas att få sitt barn bortfört mot sin och din vilja och sedan inte veta vad som hänt barnet i på så lång tid? Jag har bara ett ord och det är fasa. Jag skulle bokstavligen gå över lik för att skydda min barn ifrån sådana övergrepp. Vad skulle du själv göra? Angående artikeln av Lennart Sjöberg; professor i psykologi så finns alla fakta att ta del av för den som så önskar, det är bara att googla och det är en oerhört stor mängd data. Jag kan faktiskt med handen på hjärtat inte säga att jag sett en enda empirisk undersökning vad det gäller bortträngda minnen som faktiskt bevisar förekomsten av sådana. Det är en teori så god som någon icke bevisad teori och som för övrigt inte heller finns upptagen som diagnos i DSM. Jag säger inte att de inte finns, utan lyssnar till de som borde veta mer i frågan, som exempelvis professor Sjöberg. Mer om honom här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Lennart_Sj%C3%B6berg http://www.dynam-it.com/lennart Simma lugnt och kom ihåg tänk själv…. //Mr G o redigera det här den 11 augusti 2009 vid 22:56 | Svara Mr Galahad Vad gäller om jag tror förträngda minnen så är det inget jag enkelt kan svara ja eller nej på. Det är ett komplext problem som forskningen inte heller kunnat ge oss ett konkret svar på. Men som Professor Sjöberg skriver i sin artikel så ställer även jag mig tveksam till det eftersom forskare flera gånger visat hur lätt suggesterade vi människor är och hur något som berättats tillräckligt många gånger för oss plötsligt blir ett minne (Har egen erfarenhet av det och kan alltså med säkerhet säga att det är ett faktum). Med det inte sagt att en människa inte kan träna bort minnen av traumatiska händelser. Dock undrar jag då hur det kan komma sig att dessa bortträngningar enbart då sker när det gäller sexuella övergrepp och inte vid andra traumatiska upplevelser? Om det var vanligt förekommande bland dessa typer av brott så torde det väl också förekomma in andra sammanhang eller hur? Hjärnan behandlar inte sexuella övergrepp på något annat sätt än andra traumatiska upplevelser och forskning visar på att vi generellt minns just sådana upplevelser bättre än andra saker. Vad det gäller att “De allra flesta kloka, kunniga, erfarna forskare och psykologer tar starkt avstånd ifrån PAS” så får du nog återvända till läshörnan och läsa på ytterliggare en gång. Du är välkommen till mig och glöm då inte att läsa källdokumenten, ifrån American Psykology Association och American Psychotherapy Association de två främsta auktoriteterna i den amerikanska psykologi sfären. Det finns gott om sådana individer som inte bara tror på utan även argumenterar för förekomsten av PAS. För att inte tala om andra mer direkt inblandade individer som advokater, utredare och psykoterapeuter. Så kort sagt så har du fel. Jag väntar för övrigt på en källa kring det där uttalandet ifrån socialstyrlelsen för jag har då inte hittat något och det finns väl knappast något skäl till att inte publicera ett sådant. Angående din andra fråga så bör inte en förövare/brottsling tillåtas att ta hand om barn. Där är vi överens. Däremot så uppkommer då frågan om vem som är förövare? Vem avgör vem som är förövare och beskyddare i sådana här fall? Domstolen? Mamman? Pappan? eller rent av opponionen? I fallet “Adam” som jag misstänker att ni alla känner till, så friades pojkens pappa av hovrätten ifrån misstanke om brott men det dög inte eftersom man ansåg att de dömt fel och pappan fick ändå inte varken umgängesrätt eller delad vårdnad trots den friande domen. Om vi nu inte kan lite till domstolarnas beslut hur ska vi då avgöra vem som är förövare och inte? Om vi nu skulle leka med tanken (notera att detta resonemang är helt retoriskt) att modern i det fallet utsatt pojken och hans närmaste för PAS/PA/PAD och på det viset skurit av alla känslomässiga band mellan far och son samtidigt som hon under lång tid fyllt honom med historier om vad pappa gjort osv vilket då skulle kunna ge minnen som omöjligen kan skiljas ifrån riktga minnen (som de jag själv har fast av helt andra saker där mina släktingar berättat samma historia för mig så många gånger). I så fall så vore ju modern förövaren eller hur? Då skulle i så fall effekterna av den friande domen mot fadern bli att barnet ändå blir kvar med förövaren eller hur? Något som med all säkerhet inte alls är bra för barnet och sannolikt ge allvarliga psykiska skador längre fram i livet. Så till min fråga till er: Hur ska man kunna avgöra vem som är förövare om man: 1 Inte litar på domstolarnas domar? 2 Inte ens utreder om PAS eller liknande kan föreligga? 3 inte ens utreder de anklagelser som fadern kommer med gentemot modern? I ljuset av det kan man då kalla sådana fall för rättvisa eller ens opartiska?? //Mr G • redigera det här den 08 augusti 2009 vid 23:25 | Svara mrgalahad Eh PAS = Parental Alienation Syndrome handlar om att den ena föräldern försöker medvetet eller omedvetet få sina barn och andra att vända sig emot den andre föräldern. Föräldern lider av det och barn samt omgivning blir omedvetet offren för det. Exempel ifrån min egen verklighet för ungefär 7-8 år sedan. En tjej jag känner som fått barn med en av mina äldsta vänner (hon känner inte till min relation till mannen) sitter vid mitt köksbord och formligen spyr galla över vilket as hennes ex är som inte gör si och vill ha si etc etc. Mycket färgglada benämningar och flera anklagelser om olika brott (misshandel, hot, hemfridsbrott och stöld). När jag aningen förbannad ställer mig gamla kompis mot väggen får jag höra en helt annan story som jag då hade ruggigt svårt att ta till mig men som jag efterhand förstått var det sanna berättelsen. Idag har han enskild vårdnad om pojken efter att hans mamma försökt få honom fälld 3 olika ggr för misshandel av henne. Brott som han kunde bevisa att han inte kunnat begå. Han hade exempelvis vid ett tillfälle då hon påstod att han kommit hem till henne och slagit sönder hela lägenheten och henne med legat på sjukhus efter en elak bilolycka som omöjliggjorde något sådant. Poliserna hade varit där och fotat den sönderslagna lägenheten och hon hade fått sina skador dokumenterade av läkare men killen hade alltså inte de fysiska förutsättningarna att ens stå upp. Jag kallar sådant beteende för sjukligt och PAS stämmer mycket väl in på det. Har du/ni någon bättre förklaring? //Mr G • redigera det här den 09 augusti 2009 vid 9:06 | Svara mrgalahad Näe det är inte alls kul, dels så kan jag inte leka och stoja med barnen eftersom jag har så ont och dels så har vi tvingats lägga hela vårt byggprojekt på is till nästa vår. Så här i eftertänksamhetens namn så var det 20 minuter fotboll som jag hann med inte värt det… Gör det.. Angående din egen erfarenhet så kan jag bara dra kunskaper utifrån mina egna drygt dussinet erfarenheter av medvetslöshet som i samtliga fall rör våld mot huvudet, antingen igenom olyckor eller i träning. Gemensamt för dessa är att jag inte minns de sista sekunderna innan olyckan eller slaget/sparken vilket som det förklarats mig är mycket vanligt vid trauma. Enligt professor Sjöberg så tenderar människor som utsatts för traumatiska upplevelser, stora olyckor, brott osv. att minnas dessa bättre än omgivande minnen efter en tid. Exempelvis så minns jag mycket detaljerat bilolyckan som jag råkade ut för när jag kraschade min bil på motorvägen för några år sedan. Jag blev utträngd ifrån vägen av bilisten framför mig vilket fick mig att köra in i räcket och det ledde till en sladd som i den hastigheten var omöjlig att häva så jag studsade 4 ggr mellan räckena innan jag fick stopp på bilen. Av bilen fanns det nästan inget kvar men själv kunde jag kliva ut ur den utan minsta skråma. Räddningstjänsten tyckte jag skulle åka och köpa en lott. Den andre föraren smet vilket inte var så konstigt egentligen eftersom han hade en bil som egentligen skulle stå på en skrot utanför Göteborg. (skrev ned registreringsskylten) Tydligen så är det ganska vanligt bland vissa grupper, att köpa en skrotad bil för någon tusenlapp, laga den och sedan aldrig registrera den. På så vis kan de strunta i alla parkeringsböter och fortkörnings kameror. Men nog om detta. Jag tror alltså att det är skillnad på trauma inducerad minnesförlust (din hjärna vet ju dock att du nästan drunknat vilket skapat en fobi för vatten i/på dina andningsvägar.) och minnen ifrån traumatiska upplevelser. Men jag vet ju egentligen inget i frågan utan detta är bara mina egna åsikter baserat på den relativt ringa erfarenhet som jag har av detta. Simma lugnt //Mr G • redigera det här den 10 augusti 2009 vid 2:10 | Svara mrgalahad Om man söker lite så finner man åtskilliga kunniga individer och stora organisationer som stödjer Gardners idéer om Parental Alienation. Pamela Stuart-Mills Hoch är själv ett offer för parental alienation där hennes 4 barn kidnappades och indoktrinerades att hata sin mor. Två efter kidnappningen lyckades hon få vårdnaden om de två yngsta barnen och resan till återintigrering mellan mor och barn påbörjades. Detta var 1991 och ingen hade varken hört talas om eller trodde på detta men hennes arbete blir grunden till “The Rachel Foundation” som sedan starten har hjälpt hundratals barn att återintegreras efter att ha varit utsatta för vad vi kallar PAS. För sitt arbete med detta har hon blivit hedrad av bland annat “National Center for Missing and Exploited Children” samt “the Canadian Association of Mental Health”. Se nedan. Named as a Canadian Woman of the Heart in 1992, documentation of her work received the Award of Honor from the Canadian Association of Mental Health in 1993. She was the Recipient of the Award of Merit from the National Center for Missing and Exploited Children (NCMEC) for Outstanding Commitment to the Protection of Children and International Child Abduction Issues in 1999. She is the founder of PAIN Parental Alienation Information Network (1991) and former executive director of the Parental Alienation Syndrome Research Foundation. She is a teacher with post-graduate certification in education theory and history, general and special methodology, educational psychology and sociology, childrens health and behavioral development http://www.rachelfoundation.org´ http://www.missingkids.com/missingkids/servlet/NewsEventServlet?LanguageCountry=en_US&PageId=2141 Joel R. Brandes Advokat och expert på vårdnadstvister skriver i sin artikel “PARENTAL ALIENATION” i den högt aktade tidningen “NEW YORK LAW JOURNAL”, så här: “Where the child’s animosity may be justified, such as in a case where there is true parental abuse or neglect, the Parental Alienation Syndrome explanation for the child’s hostility is not applicable. The term is applicable only when the target parent has not exhibited anything close to the degree of alienating behavior that might warrant the campaign of vilification exhibited by the child. In typical cases, the victimized parent would be considered by most examiners to have provided normal, loving parenting or, at worst, exhibited minimal impairments in parental capacity. The hallmark of PAS is the exaggeration of minor weaknesses and deficiencies.” http://www.fact.on.ca/Info/pas/brande00.htm Glenn Saks; Executive Director of Fathers & Families “there are fathers who have alienated their own children through their abuse or personality defects, and who attempt to shift the blame to their children’s mothers by falsely claiming PAS. Yet parental alienation is a common, well-documented phenomenon. For example, a longitudinal study published by the American Bar Association (motsvarande advokat samfundet i USA) in 2003 followed 700 “high conflict” divorce cases over a 12 year period and found that elements of PAS were present in the vast majority of the cases studied.” http://glennsacks.com/blog/?page_id=2392 På denna adress http://home.att.net/~rawars/pasarticles.html finns en lista på artiklar som ger stöd till PAS teorierna samt en del andra referenser. Det är ganska många förutom Gardner som avled 2003, som stöder teorierna. Philip Stahl, Ph.D. is a psychologist in private practice in Danville, California. His forensic practice consists largely of child custody evaluations and consultation, with specialties in the areas of alienation, relocation, and critiquing child custody evaluations. He is a provider of continuing education for psychologists, and Marriage and Family Therapists and Family Law Specialist attorneys in California. Dr. Stahl has conducted trainings throughout the United States for child custody evaluators and others working with high-conflict families of divorce. He has presented workshops for judges throughout the country and is on the faculty of National Judicial College and the National Council of Juvenile and Family Court Judges. Skriver i American Bar Associations nyhetsbrev (Motsvarar Advokatsamfundet) om sina erfarenheter av PAS och sina syn på orsaker och verkan samt hur advokater som kommer i kontakt med denna företeelse ska hantera den. http://www.abanet.org/family/newsletters/2004/Mar_PhilStahlArticle.pdf Ja ni förstår att listan kan göra riktigt lång men jag ska inte ödsla mer av er tid med fler exempel. Min poäng är att även om PAS, PAD, PA eller PCS är mycket debatterade och kritiserade teorier så finns det många kunniga och erfarna individer och flera mycket seriösa organisationer som som stödjer dem. I ljuset av vad alla dessa psykiatriker, advokater, forskare, journalister och andra anser om PAS så tycker iaf jag att det är fel för att inte säga “kategoriskt, dumdristigt och korttänkt” att helt blunda för möjligheten att det existerar något sådant enkom på grundval av att vissa kriminella använder sig av begreppet för att slingra sig undan ansvar för sina brott. Jag är helt övertygad om (främst pga egna erfarenheter av sådana försök till manipulering) att det finns föräldrar som medvetet eller omedvetet manipulerar sin omgivning, inklusive sina barn, för att få sin vilja igenom. Om en präst eller en 16-årig flicka kan manipulera vuxna eller nästan vuxna individer till att begå mord, varför skulle då inte en förälder kunna manipulera sitt barn till att hata den andra föräldern??? Puh det där tog en stund att sammanställa.. Återkommer imorgon angående “minnes” diskussionen, dvs om jag inte förträngt den tills dess Sov så gott M //Mr Galahad • redigera det här den 10 augusti 2009 vid 14:17 | Svara mrgalahad Jodå jag vet att du är vettigare än många andra Du har fö rätt, det är inte barnen som ska ha diagnosen PAS det är föräldern som begår PASen som ska ha den. Dock blir ju följden av att föräldern diagnostiseras att barnet också får etiketten “offer för PAS” vilket då blir en hårfin skillnad som jag ser det. Givetvis ska inte barnet ytterliggare skuldbeläggas och den krävs väl utbildade individer för att säkerställa att barnets främsta alltid ligger i främsta rummet tillsammans med dess rättigheter. Dock kan man fråga sig om barnets bästa verkligen kan vara att fortsätta leva med en individ som påverkar det negativt och raserar relationen med den andra föräldern. Följderna av en sådan uppväxt kan bli mycket allvarliga eftersom barnet någonstans djupt inuti ändå älskar sin pappa eller mamma oavsett vad den andra föräldern fått barnet och/eller andra att tro. I en av artiklarna jag hittat och publicerat nämns att självmord och självdestruktiva beteenden var mycket vanligare bland barn till skilda föräldrar med samarbetsproblem som rör barnen, jämfört med övriga skillsmässobarn. Med det inte sagt att alla dessa barn varit offer för PAS men att det kan ha med saken att göra. Det var mest Viola som kategoriskt förnekade existensen av PAS som jag riktade den kängan till, flåt. Appropå legitimiteten i PAS och DSM samt APA (American Psykology association) som är den organisation som ligger bakom DSM. Så har jag hittat några riktigt intressanta artiklar i ämnet. Men det blev så mycket text att jag valde att publicera dem hos mig. Jag kan emellertid säga så här: Att PAS fått legitimitet av bla APA råder det inte längre något tvivel om. //Mr G o redigera det här den 11 augusti 2009 vid 22:57 | Svara Mr Galahad Svarat på dem ovan.. o redigera det här den 11 augusti 2009 vid 23:08 | Svara Mr Galahad Jo jag ser problemet men det blir ju inte bättre av att man helt bortser ifrån möjligheten av att barnet blivit utsatt för PAS. Kunniga människor som jag ser det ska hålla ett HELT objektivt synsätt och vara väl utbildad, dvs känna väl till alla möjliga situationer (inom rimliga gränser givetvis) som ett barn kan befinna sig i vid en vårdnadstvist. OM barnet blivit utsatt för PAS, vilket även du måste hålla med är ett övergrepp mot barnet, så kan det inte gärna vara rimligt att barnet då ska tvingas (eftersom några andra val inte finns för barnet) fortsätta leva med samma övergrepp ifrån den ena föräldern bara för att man inte ska skuldbelägga barnet. Sannolikt känner barnet redan ett mycket förvirrat känslotillstånd eftersom barnet någonstans innerst inne förmodligen fortfarande älskar den andra föräldern. Man kan se det som “the lesser of two evils” om man så vill. Att lämna barnet med en PASande förälder orsakar långt mycket större skador för barnet i längden än de eventuella skador som barnet kan ådra sig under diagnos och terapi mot PAS. Den som undersöker barnet måste känna till och kunna diagnostisera båda sidorna så att säga för att ha förmågan att sätta barnets bästa i främsta rummet. Så ser iaf jag på det. Simma lugnt nu kallar kudden. //Mr G • redigera det här den 10 augusti 2009 vid 16:30 | Svara mrgalahad @Eller hur Då råder ja dig å det starkaste att faktiskt läsa de dokument som jag publicerat eller länkat till hos mig eftersom dessa direkt motsäger dina argument och bla kommer ifrån representanter för APA (American Psychology Association) som är de som ligger bakom DSM. Doktor Brynges egen information verkar även vara av äldre generation (2003) och han far med direkt lögner när han påstår att APA tar avstånd ifrån teorierna kring PAS. Det måste ju ändå anses som klargjort genom artikeln ifrån en av deras representanter att så inte alls är fallet. Artikeln är daterad 2004 och ytterliggare en artikel i “Annals of Psychotherapy” daterad 2008, talar om det viktiga i att sprida kunskap om teorierna kirng PAS, kan hända att Dr Brynge inte tagit del av de senaste rönen i ämnet. Du behöver inte tro mig, ha istället modet att inte blunda och läs. I artikeln “Parent Alienation Syndrome” ‐ Skriven av Dr. Andre, PhD och (medlem av “The American Psychological Association (APA- som ligger bakom DSM)”, “California Psychological Association”, “Redwood Psychological Association” och “the American Psychotherapy Association”) framkommer att PAS eller PA som det också kallas med stöd av bland annat APA. Artikeln används bland annat vid utbildandet av “Certified Relationship Specialists”. “It has been used appropriately and inappropriately by the legal system, and is hotly debated by social movements. Proponents applaud it as a distinctly diagnosable phenomenon and appreciate the clarity it brings to diagnosis and treatment o intra and interfamily dynamics. Critics sometimes go so far as to deny it exists. Some courts have recognized it, while other courts have barred testimony on it. For psychologists, therapists, mediators, custody evaluators, and forensic psychologists who have dealt with the truly stunning behavior of an alienated child, or the sorrow and confusion of a rejected parent, or the characterlogical pathology of a hateful alienating parent, its existence is not in question. Given the large number of children of divorce who are likely to be vul¬nerable to this problem, there is widespread potential for far‐reaching and tragic circumstances for individuals, fam¬ilies, and society. It is plainly apparent that empirical data is much needed and long overdue.” //Mr G o redigera det här den 11 augusti 2009 vid 19:31 | Svara mrgalahad Eh menar du att er källa till att SocialSTYRELSEN har tagit avstånd ifrån PAS är Eva-Britt Dahlström – Nämndemannen som på fullaste allvar tror att hon kan se på folk om de ljuger??? Kan ingen leverera bättre information än så?? Då menar jag alltså en officiell källa, artikel eller dylikt.. //Mr G • redigera det här den 10 augusti 2009 vid 19:11 | Svara mrgalahad @Eller hur.. Titta en gång till på artikeln, han hänvisar till referenser som som publicerades 2003 alltså 5år gamla uppgifter. Men låt oss strunta i de där fåniga detaljerna och titta på den stora frågan nu. Har du läst artiklarna?? Ja Ingrid jag är också nyfiken på socialtjänstens förkastning av PAS eftersom jag inte lyckas hitta något enda om detta bland deras publikationer under vare sig i år eller förra året. Främst undrar jag vad man egentligen har sagt. //Mr G • redigera det här den 11 augusti 2009 vid 12:23 | Svara mrgalahad Vad gäller om jag tror förträngda minnen så är det inget jag enkelt kan svara ja eller nej på. Det är ett komplext problem som forskningen inte heller kunnat ge oss ett konkret svar på. Men som Professor Sjöberg skriver i sin artikel så ställer även jag mig tveksam till det eftersom forskare flera gånger visat hur lätt suggesterade vi människor är och hur något som berättats tillräckligt många gånger för oss plötsligt blir ett minne (Har egen erfarenhet av det och kan alltså med säkerhet säga att det är ett faktum). Med det inte sagt att en människa inte kan träna bort minnen av traumatiska händelser. Dock undrar jag då hur det kan komma sig att dessa bortträngningar enbart då sker när det gäller sexuella övergrepp och inte vid andra traumatiska upplevelser? Om det var vanligt förekommande bland dessa typer av brott så torde det väl också förekomma in andra sammanhang eller hur? Hjärnan behandlar inte sexuella övergrepp på något annat sätt än andra traumatiska upplevelser och forskning visar på att vi generellt minns just sådana upplevelser bättre än andra saker. Vad det gäller att “De allra flesta kloka, kunniga, erfarna forskare och psykologer tar starkt avstånd ifrån PAS” så får du nog återvända till läshörnan och läsa på ytterliggare en gång. Du är välkommen till mig och glöm då inte att läsa källdokumenten, ifrån American Psykology Association och American Psychotherapy Association de två främsta auktoriteterna i den amerikanska psykologi sfären. Det finns gott om sådana individer som inte bara tror på utan även argumenterar för förekomsten av PAS. För att inte tala om andra mer direkt inblandade individer som advokater, utredare och psykoterapeuter. Så kort sagt så har du fel. Jag väntar för övrigt på en källa kring det där uttalandet ifrån socialstyrlelsen för jag har då inte hittat något och det finns väl knappast något skäl till att inte publicera ett sådant. Angående din andra fråga så bör inte en förövare/brottsling tillåtas att ta hand om barn. Där är vi överens. Däremot så uppkommer då frågan om vem som är förövare? Vem avgör vem som är förövare och beskyddare i sådana här fall? Domstolen? Mamman? Pappan? eller rent av opponionen? I fallet “Adam” som jag misstänker att ni alla känner till, så friades pojkens pappa av hovrätten ifrån misstanke om brott men det dög inte eftersom man ansåg att de dömt fel och pappan fick ändå inte varken umgängesrätt eller delad vårdnad trots den friande domen. Om vi nu inte kan lite till domstolarnas beslut hur ska vi då avgöra vem som är förövare och inte? Om vi nu skulle leka med tanken (notera att detta resonemang är helt retoriskt) att modern i det fallet utsatt pojken och hans närmaste för PAS/PA/PAD och på det viset skurit av alla känslomässiga band mellan far och son samtidigt som hon under lång tid fyllt honom med historier om vad pappa gjort osv vilket då skulle kunna ge minnen som omöjligen kan skiljas ifrån riktga minnen (som de jag själv har fast av helt andra saker där mina släktingar berättat samma historia för mig så många gånger). I så fall så vore ju modern förövaren eller hur? Då skulle i så fall effekterna av den friande domen mot fadern bli att barnet ändå blir kvar med förövaren eller hur? Något som med all säkerhet inte alls är bra för barnet och sannolikt ge allvarliga psykiska skador längre fram i livet. Så till min fråga till er: Hur ska man kunna avgöra vem som är förövare om man: 1 Inte litar på domstolarnas domar? 2 Inte ens utreder om PAS eller liknande kan föreligga? 3 inte ens utreder de anklagelser som fadern kommer med gentemot modern? I ljuset av det kan man då kalla sådana fall för rättvisa eller ens opartiska?? //Mr G • redigera det här den 11 augusti 2009 vid 17:38 | Svara mrgalahad Om man söker lite så finner man åtskilliga kunniga individer och stora organisationer som stödjer Gardners idéer om Parental Alienation. Pamela Stuart-Mills Hoch är själv ett offer för parental alienation där hennes 4 barn kidnappades och indoktrinerades att hata sin mor. Två efter kidnappningen lyckades hon få vårdnaden om de två yngsta barnen och resan till återintigrering mellan mor och barn påbörjades. Detta var 1991 och ingen hade varken hört talas om eller trodde på detta men hennes arbete blir grunden till “The Rachel Foundation” som sedan starten har hjälpt hundratals barn att återintegreras efter att ha varit utsatta för vad vi kallar PAS. För sitt arbete med detta har hon blivit hedrad av bland annat “National Center for Missing and Exploited Children” samt “the Canadian Association of Mental Health”. Se nedan. Named as a Canadian Woman of the Heart in 1992, documentation of her work received the Award of Honor from the Canadian Association of Mental Health in 1993. She was the Recipient of the Award of Merit from the National Center for Missing and Exploited Children (NCMEC) for Outstanding Commitment to the Protection of Children and International Child Abduction Issues in 1999. She is the founder of PAIN Parental Alienation Information Network (1991) and former executive director of the Parental Alienation Syndrome Research Foundation. She is a teacher with post-graduate certification in education theory and history, general and special methodology, educational psychology and sociology, childrens health and behavioral development http://www.rachelfoundation.org´ http://www.missingkids.com/missingkids/servlet/NewsEventServlet?LanguageCountry=en_US&PageId=2141 Joel R. Brandes Advokat och expert på vårdnadstvister skriver i sin artikel “PARENTAL ALIENATION” i den högt aktade tidningen “NEW YORK LAW JOURNAL”, så här: “Where the child’s animosity may be justified, such as in a case where there is true parental abuse or neglect, the Parental Alienation Syndrome explanation for the child’s hostility is not applicable. The term is applicable only when the target parent has not exhibited anything close to the degree of alienating behavior that might warrant the campaign of vilification exhibited by the child. In typical cases, the victimized parent would be considered by most examiners to have provided normal, loving parenting or, at worst, exhibited minimal impairments in parental capacity. The hallmark of PAS is the exaggeration of minor weaknesses and deficiencies.” http://www.fact.on.ca/Info/pas/brande00.htm Glenn Saks; Executive Director of Fathers & Families “there are fathers who have alienated their own children through their abuse or personality defects, and who attempt to shift the blame to their children’s mothers by falsely claiming PAS. Yet parental alienation is a common, well-documented phenomenon. For example, a longitudinal study published by the American Bar Association (motsvarande advokat samfundet i USA) in 2003 followed 700 “high conflict” divorce cases over a 12 year period and found that elements of PAS were present in the vast majority of the cases studied.” http://glennsacks.com/blog/?page_id=2392 På denna adress http://home.att.net/~rawars/pasarticles.html finns en lista på artiklar som ger stöd till PAS teorierna samt en del andra referenser. Det är ganska många förutom Gardner som avled 2003, som stöder teorierna. Philip Stahl, Ph.D. is a psychologist in private practice in Danville, California. His forensic practice consists largely of child custody evaluations and consultation, with specialties in the areas of alienation, relocation, and critiquing child custody evaluations. He is a provider of continuing education for psychologists, and Marriage and Family Therapists and Family Law Specialist attorneys in California. Dr. Stahl has conducted trainings throughout the United States for child custody evaluators and others working with high-conflict families of divorce. He has presented workshops for judges throughout the country and is on the faculty of National Judicial College and the National Council of Juvenile and Family Court Judges. Skriver i American Bar Associations nyhetsbrev (Motsvarar Advokatsamfundet) om sina erfarenheter av PAS och sina syn på orsaker och verkan samt hur advokater som kommer i kontakt med denna företeelse ska hantera den. http://www.abanet.org/family/newsletters/2004/Mar_PhilStahlArticle.pdf Ja ni förstår att listan kan göra riktigt lång men jag ska inte ödsla mer av er tid med fler exempel. Min poäng är att även om PAS, PAD, PA eller PCS är mycket debatterade och kritiserade teorier så finns det många kunniga och erfarna individer och flera mycket seriösa organisationer som som stödjer dem. I ljuset av vad alla dessa psykiatriker, advokater, forskare, journalister och andra anser om PAS så tycker iaf jag att det är fel för att inte säga rätt dumt att helt blunda för möjligheten att det existerar något sådant enkom på grundval av att vissa kriminella använder sig av begreppet för att slingra sig undan ansvar för sina brott. Jag är helt övertygad om (främst pga egna erfarenheter av sådana försök till manipulering) att det finns föräldrar som medvetet eller omedvetet manipulerar sin omgivning, inklusive sina barn, för att få sin vilja igenom. Om en präst eller en 16-årig flicka kan manipulera vuxna eller nästan vuxna individer till att begå mord, varför skulle då inte en förälder kunna manipulera sitt barn till att hata den andra föräldern??? //Mr Galahad • redigera det här den 11 augusti 2009 vid 17:40 | Svara mrgalahad Vad gäller om jag tror förträngda minnen så är det inget jag enkelt kan svara ja eller nej på. Det är ett komplext problem som forskningen inte heller kunnat ge oss ett konkret svar på. Men som Professor Sjöberg skriver i sin artikel så ställer även jag mig tveksam till det eftersom forskare flera gånger visat hur lätt suggesterade vi människor är och hur något som berättats tillräckligt många gånger för oss plötsligt blir ett minne (Har egen erfarenhet av det och kan alltså med säkerhet säga att det är ett faktum). Med det inte sagt att en människa inte kan träna bort minnen av traumatiska händelser. Dock undrar jag då hur det kan komma sig att dessa bortträngningar enbart då sker när det gäller sexuella övergrepp och inte vid andra traumatiska upplevelser? Om det var vanligt förekommande bland dessa typer av brott så torde det väl också förekomma in andra sammanhang eller hur? Hjärnan behandlar inte sexuella övergrepp på något annat sätt än andra traumatiska upplevelser och forskning visar på att vi generellt minns just sådana upplevelser bättre än andra saker. Vad det gäller att “De allra flesta kloka, kunniga, erfarna forskare och psykologer tar starkt avstånd ifrån PAS” så får du nog återvända till läshörnan och läsa på ytterliggare en gång. Du är välkommen till mig och glöm då inte att läsa källdokumenten, ifrån American Psykology Association och American Psychotherapy Association de två främsta auktoriteterna i den amerikanska psykologi sfären. Det finns gott om sådana individer som inte bara tror på utan även argumenterar för förekomsten av PAS. För att inte tala om andra mer direkt inblandade individer som advokater, utredare och psykoterapeuter. Så kort sagt så har du fel. Jag väntar för övrigt på en källa kring det där uttalandet ifrån socialstyrlelsen för jag har då inte hittat något och det finns väl knappast något skäl till att inte publicera ett sådant. Angående din andra fråga så bör inte en förövare/brottsling tillåtas att ta hand om barn. Där är vi överens. Däremot så uppkommer då frågan om vem som är förövare? Vem avgör vem som är förövare och beskyddare i sådana här fall? Domstolen? Mamman? Pappan? eller rent av opponionen? I fallet “Adam” som jag misstänker att ni alla känner till, så friades pojkens pappa av hovrätten ifrån misstanke om brott men det dög inte eftersom man ansåg att de dömt fel och pappan fick ändå inte varken umgängesrätt eller delad vårdnad trots den friande domen. Om vi nu inte kan lite till domstolarnas beslut hur ska vi då avgöra vem som är förövare och inte? Om vi nu skulle leka med tanken (notera att detta resonemang är helt retoriskt) att modern i det fallet utsatt pojken och hans närmaste för PAS/PA/PAD och på det viset skurit av alla känslomässiga band mellan far och son samtidigt som hon under lång tid fyllt honom med historier om vad pappa gjort osv vilket då skulle kunna ge minnen som omöjligen kan skiljas ifrån riktga minnen (som de jag själv har fast av helt andra saker där mina släktingar berättat samma historia för mig så många gånger). I så fall så vore ju modern förövaren eller hur? Då skulle i så fall effekterna av den friande domen mot fadern bli att barnet ändå blir kvar med förövaren eller hur? Något som med all säkerhet inte alls är bra för barnet och sannolikt ge allvarliga psykiska skador längre fram i livet. Så till min fråga till er: Hur ska man kunna avgöra vem som är förövare om man: 1 Inte litar på domstolarnas domar? 2 Inte ens utreder om PAS eller liknande kan föreligga? 3 inte ens utreder de anklagelser som fäder kommer med gentemot mödrar? (Den vanligaste förekommande situationen) I ljuset av det kan man då kalla sådana fall för rättvisa eller ens opartiska?? //Mr G • redigera det här den 11 augusti 2009 vid 20:32 | Svara mrgalahad Konsensusen här verkar vara att “Resten av världen förkastar PAS men här i Sverige för här finns det retarderade grupper som fortfarande driver frågan.” Vilket inte gärna går att tolka som något annat att man inte anser att den existerar öht eller uppfattar jag detta fel? Vad ska man annars kalla det fanatiska behovet av att stöta bort och smutskasta pappan eller modern till varje pris. För att jämföra: Om en individ bär på ett oresonligt hat mot exempelvis en politiker, som får personen att gå bortom rationellt beteende i sina försök att smutskasta och skada den personen. (Polisanmälningar som saknar grund, smutskastning av individen till myndigheter, smutskastning eller rena anklagelser mot individen till dennes anhöriga, lögner om personen i media eller på nätet och i förekommande fall när det gäller föräldrar, manipulation av dennes barn i syfte att skada denne.) Vad kallar man detta då?? Jag kallar det sjukt och följaktligen så lider personen av en sjukdom, så enkelt är det faktiskt. Bara för att offren i de flesta fall (som det verkar iaf) är pappor och deras barn, så blir det inte mindre sjukt för det. //Mr G o redigera det här den 11 augusti 2009 vid 22:51 | Svara mrgalahad Men snälla Marina jag har hämtat citatet ovan ifrån S.O.S kommentar, jag lägger inga ord i munnen på dig utan svarar de som kommenterar här.. Den allmänna åsikten verkar vara att det inte existerar något PAS eller dylikt och inget någon forskare eller psykolog kan säga, oavsett hur mycket fakta han kan backa upp sina ord med, kommer att få någon att ändra sig. Se bara på Bettys kommentar nedan: “De trodde den avslutade iom de klargjort att PAS a l d r i g kommer att bli en “diagnos” och därför inte heller upptas av DSM-V. Socialstyrelsen är extremt tydlig med att PAS inte ens existerar som teori!!” //Mr G  redigera det här den 12 augusti 2009 vid 8:40 | Svara mrgalahad Ja jag svarade Berit som manade att ingen hävdade att PAS inte existerade vilket jag anser att många här verkar göra. Jag har kanske fel men så tolkar jag jag exempelvis bettys kommentar. DU menar att det inte är en sjukdom och därför inte kan ges en diagnos på samt att det inte är barnen som ska få diagnosen “PASad” eftersom det skuldbelägger barnen. Har jag fattat det rätt?? Jag försöker lugnt och sansat bemöta argumenten med egna samt med riktiga vetenskapliga och juridiska källor ifrån bland annat APA som hävdar att PAS/PAD verkligen finns och ÄR en diagnos som vi måste ta till oss eftersom så många barn i USA drabbas av det. (En siffra som nämnts är omkring 50 000 barn/år) Flera av er påstår att socialstyrelsen har tagit avstånd ifrån PAS nu i våras men inte presenterat några källor till detta (Eva-Britt Dahlström är inte en källa) och jag har även både sökt källor själv och ringt till socialstyrelsen utan att lyckats få några svar. Säg mig då hur jag ska kunna ta det argumentet på allvar?? Ja jag vet att du vet att det finns dåliga föräldrar men det är en avsevärd skillnad mellan en dålig förälder och en som manipulerar sin omgivning för att skapa ett hat mot den som individen vill skada. Psykopater beter sig på liknande sätt så varför skulle inte dessa människor klassas som sjuka och PAS som en sjukdom? “Robert D. Hare beskriver psykopater som “Mänskliga rovdjur som använder charm, manipulation, provokation och våld för att kontrollera andra och tillfredsställa sina egna själviska behov.” Benämningen Psykopat finns för övrigt faktiskt inte heller i varken DSM eller ICD 10, men det är ingen som betvivlar att de finns och skadar människor för det.. INGEN har bemött artiklarna som American Psychological Association (APA – ligger bakom DSM) medlemmen Dr André och Dr. Baker skrivit, artiklar med solid vetenskaplig och erfarenhetsmässig grund som dessutom har stöd av en bred vetenskaplig sfär bla APA och American Psychotherapy Association och som dessutom publicerats i den vetenskapligt granskade facktidskriften Annals of Psychotherapy. Detta är inga blå dunster i era ögon och det tog mig mycket tid att finna och samla ihop denna information. Går det verkligen att blunda för så trovärdiga källor eller anser ni att de inte är det pga att de är Amerikanska? Jag gör inte detta för att jag vill skydda några förövare, jag gör det för att jag är helt övertygad av egna erfarenheter att det förekommer och av alla historier kring detta att döma så är det inte enstaka fall det rör sig om heller. Jag tycker precis som dig Marina att vi måste skydda barnen (Kom ihåg att jag arbetat idéellt med barn och ungdomar hela mitt liv) vi är bara inte överens ifrån vad de behöver skyddas. Eftersom det är så oerhört svårt att veta vilka övergrepp det är som förekommer i ett givet fall så menar jag att det är oerhört viktigt, för barnens skull, att de som utreder måste vara utbildade både på PAS och på att upptäcka andra övergrepp. Annars riskerar vi att få mycket sneda utredningar, fängsla oskyldiga och framför allt tillåta att övergrepp mot barn får fortsätta ohämmat… PAS är verkligt, godkänt eller ej, så finns det ett stort vetenskapligt stöd för diagnosen. Det är bara att många av de som idag utreder sexuella övergrepp, som exempel Monika Dahlström-Lannes inte alls tror på dess existens öht och detta är skälet till att många pappor (för det är oftast vi som drabbas) för en ojämn kamp mot såväl våra barns mödrar som myndigheterna som helt blundar för den samlade bildens tecken. Som i exempelvis Joakim (Daddys) fall. Efter två! tingsrättsdomar som tydligt pekar ut modern med att komma med falska uppgifter och att barnet ska ha umgängesrätt, så lyssnar man fortfarande inte på honom utan fortsätter låta modern diktera villkoren för vårdnadstvisten. En liten not till bara. Någon nämnde Barnahusen ovan. Idén med specialister på barn är i sak jättebra, men dessa är inte heller utbildade på PAS och verkar med tanke på det dokumenterade bemötande Joakim kunnat visa upp inte heller sätta minsta tilltro till vad pappan säger utan kör sitt race med att hitta tecken på övergrepp. Efter att ha läst förhöret av hans dotter av polisman Maria Brage så är jag ärligt talat riktigt rädd. Rädd för att det kan hända vem som helst och att skyldig eller ej så kommer många barn att säga saker de aldrig skulle sagt själva genom de ledande frågor man ställde där. Kanske var det en måndag eller så hade hon en dålig dag men för mig så finns det inget förtroende för sådana “experter” föränn de kan visa betydligt bättre utredningsmetoder än så. Då hade det varit bättre med en klumpig gammal snut som frågat “har pappa tafsat på dig” och sedan låtit barnet själv komma på svaret utan att ha blivit ledd till det av “experten”. Det är MIN åsikt, jag kan tänka mig att flera inte håller med men för mig är det oerhört viktigt med objektiva och rättvisa utredningar, i synnerhet när barn är inblandade. Ha det gott nu och läs gärna de artiklar jag hänvisat till hos mig. De är värda er tid. //Mr G • redigera det här den 11 augusti 2009 vid 22:40 | Svara mrgalahad Då undrar jag varför de: 1. inte publicerat detta uttalande bland sina andra beslut varken under det förra året eller hittils i år och 2. varför ingen där verkar veta något om PAS öht när jag ringde dit idag. Man får mycket tid till att kolla källor när man sitter fast med ett gips runt foten För övrigt är det APA i USA som bestämmer vad som kommer in i DSM eller inte och iaf vissa av deras medlemmar anser att PAS eller PAD som det ofta också kallas i staterna är en realitet och inte ifrågasätts av dem. Läs min artikel för källorna på det. Om någon enda offentlig myndighet “klargjort att PAS a l d r i g kommer att bli en “diagnos”” så skulle jag vilja se riktiga källor på det, för hittills så har det mest varit debatt artiklar och mer eller mindre väl underbyggda påstående som florerat. Var är dessa förkastelser av PAS?? //Mr G  redigera det här den 12 augusti 2009 vid 8:45 | Svara mrgalahad Jo det är ju det jag gjort och de jag fick prata med kände inte ens till PAS. Se ovan, där jag svarat dig.. //Mr G • redigera det här den 12 augusti 2009 vid 11:54 | Svara mrgalahad Ja så långt kan jag nog hålla med dig, givetvis ska man vara försiktig i synnerhet som detta gäller barn. Men det finns flera som bestämt hävdar att det inte finns något som kallas PAS (Kira för att ta ett exempel samt KÅ) och det är dessa jag vill visa har fel i sitt kategoriska förnekande av sjukdomen. Det är faktiskt så att jag ibland frågat mig vad de är rädda ska ske om man ifrån utredare börjar titta efter möjligheter till PAS i sina undersökningar. Hittar man det så är ju det faktiskt en bra sak eftersom man då kan hjälpa ett barn som far illa, gör man å andra sidan inte det så pekar ju det på att de anklagelser som ev. kommer för en högre trovärdighet och då hjälper man ett annat barn som far illa. Är det så svårt att se?? //Mr G • redigera det här den 12 augusti 2009 vid 11:57 | Svara mrgalahad Sedan är det ju också faktiskt så att Amerikanska psykolog förbundet samt psykoterapeut förbundet uppenbarligen stödjer teorierna om PAS eftersom de gett sitt samtycka och godkänt publiceringar i sina egna facktidningar samt utbildningsmaterial. I mina ögon är de avsevärt mycket mer kompetenta att avgöra diagnosens vara eller icke vara än vår ynkliga lilla socialstyrelse.. Men det är som sagt min åsikt. //Mr G • redigera det här den 12 augusti 2009 vid 12:26 | Svara mrgalahad Det finns uppenbarligen både erfarna och kompetenta vårdnadsutredare som menar att PAS är en högst verklig diagnos och något som främst skadar barnen. “Omkring 16.000 pojkar och flickor i Sverige saknar kontakt med sina högst levande och som biologiska fäder registrerade pappor. Dessa män betraktas allmänt som ansvarslösa och egoistiska smitare. Men Agnetha Svensson och Gösta Emtestam tror efter 25 år som vårdnadsutredare att de allra flesta av dessa frånvarande fäder inte alls vill slippa ifrån sina barn. – Visst finns det smitare, säger Agnetha Svensson, men de är få jämfört med dem som släpper kontakten med barnen därför att de inte orkar med de ständiga konflikterna med barnens mamma.” Läs hela artikelt infrån DN här: http://www.dn.se/insidan/barn-kan-fas-att-hata-sin-pappa-1.160748 Den är förvisso gammal men visar att de som är mitt uppe i skiten har en annan bild och åsikt i frågan än många självutnämnda experter som florerar online. //Mr G Publicerad: 2004-11-27 inga kommentarer Textstorlek: Smyglyssnar ditt ex på ditt och dotterns telefonsamtal? Blir din före detta ledsen när barnen kommer hem och berättar att de har haft det toppen hemma hos dig? Undanhålls du från viktig information som gäller barnen? Det beror nödvändigtvis inte på att ditt ex är medvetet illvillig. Han eller hon kan lida av PAS, en psykisk störning som drabbar skilda föräldrar. Varje lördag analyserar Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz problem och svarar på läsarnas relationsfrågor. I dag berättar Patrik om hur hans ex har ägnat sig åt umgängessabotage sedan separationens första dag. Hjälp, mitt ex har PAS! ”Det var en mardröm att inte få träffa min som och inte veta var han var” Patrik och hans ex har varit separerade i drygt fem år. Gång på gång undanhålls Patrik från information och viktiga beslut som rör sonen. – Jag känner mig så frustrerad och maktlös, säger han. Foto: OBS! Bilden är ett montage. Det här är PAS PAS, Parental Alienation Syndrome, är ett vanligt begrepp bland amerikanska psykologer och familjeterapeuter. PAS är en psykisk störning som kan dyka upp hos en förälder i samband med vårdnadstvister. PAS går ut på att med hjälp av medveten eller omedveten programmering skilja barnet från den andre föräldern. Så gott som alla separerade föräldrar visar någon gång upp något symptom på PAS. Men i sin svåraste form leder PAS till att en förälder får en mission – att tillsammans med barnen bilda en enad front och förstöra relationen med den andra föräldern. Ingen kan övertyga den maniske umgänges- sabotören att han eller hon har fel. Den som försöker klassas som fiende. Lider ditt ex av PAS? Du kan börja misstänka det om han eller hon Avslöjar allt om det äktenskapliga livet eller orsaken till skilsmässan för att få barnen att tycka mindre om dig. Vägrar acceptera att barnen har privat egendom som de vill transportera mellan de olika hemmen Tillåter dig inte att ta del av läkarutlåtanden, skolbetyg eller kontakt med skolan. Beskyller dig för skilsmässan och därmed också för den nuvarande situationen som ekonomiska problem, sämre bostad osv. Vägrar att vara flexibel med umgängesschemat trots att det skulle underlätta för barnen. Frågar ut barnen om ditt privatliv på ett ingående sätt. Reagerar med ilska eller nedstämdhet när barnen har roligt med dig. Säger att han/hon försöker rädda barnen från dig, trots att det inte finns någon fara för deras säkerhet Smyglyssnar på barnens telefonsamtal med dig. Barnen är arga på dig, men kan inte ange någon orsak. FOTNOT: Observera att ditt ex inte troligtvis inte lider av PAS för att någon enstaka punkt överensstämmer. Det är helhetsbilden som är den viktiga. En dag för fem år sedan blev Patrik lämnad av sin sambo. Under armen bar hon treåriga sonen Wille. Det blev början på en femårig konflikt som ännu inte är över. – Hon flyttade utan att berätta varför, vart de skulle ta vägen och hur hon planerade för Willes framtid, säger Patrik. Visst hade vi glidit ifrån varandra, men det drastiska beslutet var ändå överraskande. För Patrik var det en självklarhet att sonen skulle bo lika mycket hos båda. Men trots att paret har gemensam vårdnad och därför ska besluta saker tillsammans, dikterade exet Malin villkoren, som ändrades från dag till dag. Ena veckan fick Patrik träffa sin son för en lekstund varje dag – nästa vecka vägrade Malin att svara i telefonen. Till sist vände sig Patrik till tingsrätten. Då tog Malin sonen från dagis och gick under jorden i en hel månad. Hon ljög i rätten – Det var en mardröm att inte få träffa Wille och inte heller veta var han var. Än idag börjar jag nästan gråta när jag tänker på den tiden, säger Patrik. Tingsrätten beslutade att Wille skulle bo hos Malin till 60 procent. Patrik är upprörd över att hans ex ljög i rätten. – Hon sa till exempel att jag var ute på nätterna med Wille och att jag och Malin aldrig pratade med varann, fast vi – med undantag från de perioder hon höll sig undan – pratade i telefon varje dag. Än i dag hittar hon på saker som att jag vägrar skriva under viktiga papper, fast jag aldrig har fått dem. Livet som skild förälder har fortsatt att präglas av samarbetssamtal och utredningar. Vissa perioder har det lugnat ner sig, sen har det blivit bråk igen. Svårt att gå vidare Oräkneliga telefonsamtal under umgängesdagarna, falska anklagelser, undanhållande av information – Patrik känner igen mycket av PAS symptom och varningstecken hos Malin. – Men hon har aldrig kunnat vända Wille emot mig, även om jag förstår av hans kommentarer att hon brukar tala illa om mig. Jag undrar vad han egentligen tänker om allt det här. Jag vet aldrig vad jag ska svara när han frågar varför han inte får bo mer med mig. Säger jag att det är hans mammas fel är jag ju inte bättre än hon. Patrik har funderat mycket på varför Malin agerar som hon gör. – Hon vinner ekonomiskt på att ha större del av vårdnaden, men förutom den biten fattar jag ingenting. När jag berättar om mina problem tror folk att jag har slagits eller varit otrogen, men det finns inga skäl. Jag känner mig så frustrerad och maktlös. Vi kommer aldrig vidare. Fotnot: Malin, Patrik och Wille heter egentligen något annat. Terri Herrera Eriksson Myten om det bortträngda traumat Publicerad: 28 september 2004, 05.30. Senast ändrad: 4 december 2008, 14.22 Traumatiska händelser som stigit upp till ytan efter år av glömska är ett bärande inslag i psykoanalysen, och tillmäts ofta stor betydelse i domstolar. Men traumaforskningen visar att en sund skepsis mot Freud är på sin plats och att det inte finns några bevis för en bortträngningsmekanism. Människor som råkar ut för traumatiska händelser, som svåra olyckor eller sexuella övergrepp, brukar minnas dem väl, även efter lång tid. Ju mera upprörande och emotionellt belastande ett trauma varit, desto bättre minns vi det, särskilt dess centrala aspekter. Svenska forskare som Lars-Göran Nilsson och Sven-Åke Christianson vid Stockholms universitet har varit pionjärer inom området minne och emotioner och de har visat att det goda minnet för centrala detaljer i traumat motsvaras av sämre minne för mindre viktiga delar. Detta är ett viktigt resultat, men kvar står huvudtesen: ju starkare trauma, desto bättre minns vi det. Men är inte detta en ren självklarhet? Kanske det, men mot den tesen står en omfattande litteratur, och praktik, som bygger på Freud och psykoanalysen. Där har man sedan över ett sekel arbetat med begreppet bortträngning, en försvarsmekanism mot ångest. Tanken på ett trauma är så ångestladdad att minnet omedvetet och automatiskt trängs bort ur medvetandet, säger psykoanalytikerna. Det finns emellertid kvar i det omedvetna och därifrån utövar det sin destruktiva påverkan på människans kropp och själ. Psykiska problem och sjukdomar kan förklaras av en dylik mekanism, liksom vissa kroppsliga symtom, ”kroppsminnen”. Först genom en bearbetning i psykoterapi kan minnet åter bli medvetet, återupplevas och bearbetas, varefter de psykiska problemen försvinner eller mildras. Detta kan ske hos en vuxen som varit utsatt för trauma som barn, trots att han eller hon inte haft något som helst medvetet minne av traumat. Bortträngning är således en mycket speciell form av ”glömska”, i själva verket inte glömska alls eftersom all information finns kvar, utanför medvetandet. Vanlig glömska kan ibland förklara vad som ser ut som bortträngning, men är mindre trolig när det gäller starka trauman eftersom dessa präglar sig fast i minnet. Upplevelser i späd ålder drabbas givetvis av den vanliga barndomsamnesin; det är få som minns särskilt mycket från de första levnadsåren. Det är också viktigt att vara klar över att vissa hemska upplevelser kan hanteras så att man medvetet undviker att tänka på dem. Det betyder dock inte att de försvinner ur minnet; om man så vill kan man åter erinra sig dem. Forskning om överlevande från Förintelsen har visat att de har tydliga minnen av de fasor de utsattes för, men naturligtvis kan de ha undvikit, så gott de kunnat, att genom åren tänka på dem. Minne och trauma är ett tema som är fullt av svåra och intressanta forskningsfrågor. Det är inte mindre intressant eftersom det händer att vuxna människor rapporterar att de i psykoterapi fått hjälp att ta fram bortträngda minnen ur sitt undermedvetna och då kommit fram till att de som barn varit utsatta för sexuella övergrepp, ofta av en familjemedlem. Hela förklaringen till deras aktuella psykiska problem finns i de bortträngda minnena, tror de och många med dem, och en bearbetning av känslorna och konfrontation med förövarna, som ställs inför rätta och döms till långa fängelsestraff, är den påföljd de och samhället kräver. Det är alltså stora mänskliga värden som står på spel. Vad vet vi om det vetenskapliga värdet hos påståenden om bortträngning av traumatiska minnen? Vad vet vi om möjligheterna att i terapi återfå kunskaper om övergrepp som begåtts decennier tidigare och som varit fullständigt utraderade ur medvetandet? Finns det någon risk att terapiprocessen går snett och producerar falska minnen, minnen av något som aldrig skett, men att patient och terapeut ändå är fullständigt övertygade om minnenas giltighet? En psykologiprofessor vid Harvarduniversitetet, Richard J McNally, har skrivit en bok som heter Remembering Trauma (Harvard University Press, 408 s). Det är ett omfattande och ambitiöst arbete som i detalj går in på diskussionen om dessa frågor, den bästa vetenskapliga analysen av dem som finns att tillgå. McNally själv har arbetat som klinisk psykolog och forskat om minne och trauma, bland annat om posttraumatisk stress. Han granskar noga argumenten och hans slutsatser är genomgående välgrundade i forskningsresultat. Skälen till att frågan om traumatiska minnen är så infekterad och så intensivt uppmärksammad har sin grund i att terapeuter under de senaste decennierna upptäckt metoder för att framkalla minnen, eller skapa falska minnen enligt somligas tolkning. Hypnos och andra former av suggestion kan i många fall leda till att sådana minnen successivt byggs upp och får en hög grad av trovärdighet. De rättsliga följderna kan bli enorma, både för påstådda förövare och för de terapeuter som styrt processen. Många forskare har varit ytterst skeptiska mot terapeuternas anspråk. En stor och växande grupp ställer sig avvisande till psykoanalysen som sådan, vare sig det gäller den klassiska formen som Freud formulerade eller de många sentida varianterna. Det finns helt enkelt inga övertygande empiriska stöd för psykoanalysen och till och med ett så grundläggande begrepp som bortträngning har förklarats vara utan stöd i systematiska observationer. Metodproblemen vid forskning om bortträngning är stora eftersom glömska kan uppkomma som följd av fysiska skador eller kemisk påverkan. Det kan också vara tveksamt om händelser verkligen varit helt bortglömda eller enbart varit något man undvikit att tänka på under en tid. Terapeuterna, å andra sidan, har stöd i sina fallstudier och i den allmänna opinionen. Sexuella övergrepp mot barn är förfärliga och de förekommer. Ingen vet emellertid hur vanliga de är och forskningen tyder på att de inte glöms bort av offren. Detta är inte allmänt känt och många medieprodukter – filmer, tv-program och böcker – berättar gripande och övertygande historier om just bortträngda minnen. En bok som den av McNally fyller därför en mycket viktig funktion. Här finns möjlighet att ta del av den omfattande forskningen, som sammanfattas och utvärderas mot de populära föreställningarna om övergrepp och bortträngning. Det visar sig att nästan ingea av terapeuternas anspråk får stöd, medan åtskilligt talar emot dem. Ta som ett exempel en teori lanserad av Lenore Terr, som är ett försök att förklara varför svåra trauman bortträngs trots att forskningen visar motsatsen. Terr föreslår att enstaka trauman stannar i minnet, medan upprepade trauman trängs bort. Sexuella övergrepp är ofta upprepade och därför skulle de minnen som terapeuterna avslöjar hos sina patienter vara sanna. Men McNally visar att Terr har ytterst svagt stöd i data för sitt påstående (huvudsakligen rör det sig om några få personer som skulle ha varit utsatta för övergrepp i så tidig ålder att glömskan kunde bero på den vanliga barndomsamnesin). Andra har åberopat resultat från forskning på djur, till exempel den berömda Yerkes-Dodsons lag från 1909. Deras tes baserades på ett samband mellan prestation och stress hos en grupp möss. Vid höga stressnivåer försämrades mössens inlärningsförmåga. Detta må förefalla rimligt och ”lagen” har många gånger åberopats, men det finns faktiskt skillnader mellan möss och människor och hos människor tycks minnet inte försämras av höga stressnivåer. McNally tar också upp frågan om vad minnet egentligen är. Är det något som i likhet med ett videoband kan spelas upp bara man har rätt utrustning? Psykologer som forskat om minne har sedan länge visat att så inte är fallet. Minnet är en konstruktiv process, vad vi minns är beroende av många faktorer utöver vad vi faktiskt upplevt – och detta utan att vi är medvetna om det. Intressant forskning har gjorts om så kallade blixtminnen, alltså minnen av någon dramatisk händelse som vi varit med om eller fått kännedom om. (Vem tror sig inte veta var han eller hon befann sig när nyheten om mordet på Olof Palme först blev känd?) Forskningen visar att människor tror sig minnas mycket väl var de befann sig vid sådana tillfällen, hur de fick information om händelsen, hur de kände sig etcetera, men detta är till stor del illusioner. I undersökningar där man utfrågat personer både omedelbart efter händelsen och sedan igen efter en viss tid, har man funnit att många förvrängt sina minnen – men att d
    • Ja vad vill du att jag ska säga Marina?

      Du och flera av dina läsare inklusive er kära nämndeman Eva-Britt Dahlström har ju gått ut och sagt att Socialstyrelsen tagit avstånd ifrån PAS, men trots det så är detta då inget som de två olika namngivna källorna kan hitta minsta referens till.

      Vilken är då den enda möjliga slutsatsen???

      Jag förstår att det är ruskigt lätt att ryckas med i debatten och kanske hävda saker som bara delvis eller inte alls är sanna. Kan hända trodde flera av er bara att det påståendet var sant och att ursprungskällan är den enda som ljugit men det minskar inte det graverande faktumet att ni farit med osanning för att vinna poänger i debatten.

      Att ni sedan väljer vad ni ska tro på eller vilka källor, oavsett hur välrenomerade eller empiriskt väldokumenterade de är, är väl snarare rätt tragiskt i sammanhanget.
      Fundamentalism är farligt så också om det bara gäller vetenskapliga teorier.

      Själv tror jag att sanningen ligger mitt emellan dessa högst motställda åsikter och att många barn helt i onödan råkar ut för hemska övergrepp av såväl sin mor som sin far för att människor vägrar ta till sig all relevant forskning i ämnet utan väljer att lägga sin tilltro på lika dåligt bevisade teorier åt det andra hållet. (Exempelvis förträngda minnen, som vetenskapen saknar stöd för)

      Med det inte sagt att bägge teorierna inte finns utan att man måste hålla ett öppet sinne för allt i sådana extrema situationer som exempelvis vårdnadstvister kan vara.
      Det gynnar då inga barn att blunda för den ena sidans upplevelser. Det rätta vore att pröva bägge och sedan låta det man finner leda vägen mot utlåtande.

      Tråkigt att du tar det så allvarligt med det där med Libbsticka, det var mest ett litet skämt men samtidigt en fingervisning åt den som bör ta åt sig av ”äran” att ha orkestrerat den här lilla lögnen. Den som ljuger för att vinna internet debatter är i sanning ett internet-troll.

      Simma lugnt i ankdammen.
      //Mr G

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: