Mr Galahad

Archive for januari, 2011|Monthly archive page

Nu skriker männen

In Världen on 28 januari 2011 at 10:53

"Vi måste höja våra röster för att höras"

Det är givetvis tråkigt att det finns en del därute som inte kan hålla sig på banan när det gäller åsikter i ämnen som uppenbarligen retar upp dem.

Detta gäller såväl män som kvinnor oavsett åsiktsgrunder och politisk tillhörighet.
Den man som vågar sätta sig upp mot rådande allmän konsensus kring exempelvis familjevåldet får genast veta att han är ett ”monster som hatar kvinnor” eller att han ”bara gnäller över skitsaker som inte ens går att mäta i procent”.

Det är lite ”ger man sig in i leken så får man leken tåla” över nätdebatten idag och det är givetvis inte alls acceptabelt men svårt att göra något åt egentligen.
Jag själv har långa diskussioner med flera olika feminister som samtliga har blivit helt chockade över de fakta jag lagt fram omkring bla familjevåld. De har levt i en villfarelse som feminismen skapat genom att ignorera alla de män som berättat om det.
Inte helt olikt den behandling kvinnor som berättade om samma sak på 60-70 talet utsattes för då. Resultatet blev en kvinnorörelse som skrek, demonstrerade och så småningom tom tog sin in i de politiska finrummen och nu agerar som lobbyister för olika satsningar för att stödja kvinnokampen. Problemet är att man i denna kamp och ständiga fokusering på kvinnans problem på något sätt fått för sig att det är den enda sanningen därute.
Ungefär som om man skulle säga att muslimska fundamentalister är så farliga att vi kan strunta i alla andra fundamentalister.

Fortfarande än idag trots att forskningen visat något helt annat så påstår ledande feminister att våld i hemmet som drabbar män ”är ett marginellt problem” som inte på något sätt är särskilt allvarligt och därför kan ignoreras. Har du Sanna Lundell exempelvis någon aning om i hur stor utsträckning detta våld drabbar just mannen? Eller hur många män som dödas till följd av detta våld varje år?

Mot den bakgrunden och med tanke på hur många manliga offer som samhället helt enkelt ignorerat så är det kanske inte så konstigt att männen nu skriker.

En annan anledning till att många män blir än mer förbannade är att sådana här kommentarer helt enkelt inte tillåts i debatten, man vill uppenbarligen inte bemöta de fakta som exempelvis BRÅ rapporterar om. (Ovanstående censurerades nämligen bort ifrån kommentarsfältet under Sannas krönika.)
Ett mer rakryggat svar ifrån Sanna hade varit uppskattat och kanske kunnat signalerat en början på mer respekt och förståelse mellan de som kallar sig feminister och de som kritiserar feminismen.

//Mr G

Annonser

Spiken i kistan för PAS motståndarna

In Världen on 19 januari 2011 at 12:01

Ofta när PAS (Parental Alienation Syndrome)* förs på tal så hävdar en grupp människor att denna störning inte på något sätt tas på allvar av vare sig vetenskapen eller myndigheterna i något land. Man tar det faktum att PAS ännu inte tagits in i DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) som ett argument för att teorierna omkring denna störning inte skulle vara ”godkända” utan att ta hänsyn till att det finns många diagnoser och störningar som använts brett inom vetenskapen långt innan de blivit inskrivna i denna handbok för psykologer, DAMP och PTSD är två goda exempel på detta.

Gruppen tar ofta även till argument som att denna störning är en konstruktion som skapats av ”patriarkatet” för att skydda barnvåldtäktsmän och våldsamma pappor vilket framstår som närmast fanatiskt om man tar sig tid att läsa om de vetenskapliga begrepp som idag beskriver PAS och dess offer. Där framgår det nämligen med stor tydlighet att PAS på intet sätt är könsbundet, precis som våld i nära relationer visat sig inte heller vara könsbundet (BRÅ 2009:12). Dessutom omges diagnosen eller störningen med ett lika tydligt ramverk för vilka symptom (Som då det PASade barnet uppvisar) som kan vara tecken på att barnet blivit fjärmat ifrån sin ena förälder utan anledning.

Familjerättssocionomernas Riksförening (FSR) framställer dessa symptom på ett utmärkt sätt samt slår fast att ett brett vetenskapligt och rättsmässigt stöd finns för teorierna omkring denna störning i två artiklar publicerade på deras webbsida i Augusti förra året.

Vad är alienation och hur kan vi hantera frågan?
Av Björn Järnesjö

Alienation är en process som förekommer i ungefär 20-25% av familjer som tvistar i domstol om barns vårdnad/boende/umgänge. Dessa familjer är mycket komplicerade att hantera både för domstol, socialtjänst och övriga inblandade parter, samtidigt som barnen lidande är stort.

Det är viktigt att skilja alienation från estrangement (främlingskap), vilket innebär att barnet skäligen avvisar en förälder ex på grund av övergrepp.

Alienation är identifierat och studerat i 30 länder. Det finns 600 vetenskapliga referenser i ämnet. Det har beskrivits av ett stort antal oberoende forskare. Richard Gardners forskning äger emellertid inte längre legitimitet men har fungerat som ett startskott för fortsatt kunskapsutveckling i frågan. Alienation är universellt accepterat bland socialarbetare, psykologer och familjerådgivare som arbetar med högkonfliktfamiljer.

Parental Alienation Disorder föreslås ingå i DSM –V, vilket är ett vedertaget diagnosinstrument/handbok för psykiska störningar. I nuvarande DSM finns inte alienation med. DSM-V planeras komma ut 2013. En internationell arbetsgrupp, där även Sverige är representerat , bestående av law professionals (domare, advokater) och mental health professionals (psykologer, familjerådgivare, socialarbetare, medlare) föreslår att Parental Alienation Disorder ska ingå i DSM-V.

De föreslagna diagnoskriterierna är:

A. Barnet – vanligtvis ett vars föräldrar är indragna i en högkonfliktsseparation- alierar sig starkt med en förälder och avvisar relation med den andre, alienerade föräldern utan legitim anledning. Barnet avvisar eller vägrar kontakt eller tid tillsammans med den alienerade föräldern.

B. Barnet visar följande beteende:

(1) ett varaktigt avvisande eller nedsvärtande av en förälder, vilket når nivån av kampanjförande

(2) svaga, bagatellartade och absurda rationaliseringar för barnets ihållande kritik av den andre föräldern

C. Barnet uppvisar två eller fler av följande sex attityder och beteenden:

(1) avsaknad av amvivalens

(2) oberoende-tänkar fenomenet

(3) reflexmässigt vstöd för ena föräldern mot den andre

(4) frånvaro av skuld inför exploateringen av den avvisade föräldern

(5) förekomst av lånade scenarior

(6) spridning av fientligheten till den avvisade förälderns utvidgade familj

D. Störningens varaktighet är minst två månader

E. Störningen skapar kliniskt signifikant skada eller sorg i sociala, yrkesmässiga eller andra viktiga funktionsområden.

F. Barnets vägran att ha kontakt med den andre föräldern har ingen legitim grund. Detta innebär att diagnosen parental alienation disorder inte kan ges om den avvisade föräldern behandlat barnet illa.

Följande avsnitt är mämtat från en föreläsning om alienation med Paula M Carey, chef för familjedomtolen i Massachusetts.

Vanliga kännetecken hos barnet:

• hittar på ursäkter för att hindra/minska kontakt

• barnet själv önskar restriktioner av umgänget; vill uttrycka sina synpunkter direkt till domstolen

• Anklagelser om våld, missbruk eller sexuella övergrepp. Många av dessa anklagelser är reella. Alla är det inte. Om anklagelserna inte är sanna, kan fallet många gånger vara svårare än om de är det.

Vanliga kännetecken hos den förälder som alienerar:

• Försvårar umgänge och saboterar den andre förälderns tid med barnet. Påtalar exvis: barnet måste göra läxor, känner sig inte frisk denna dag, har planer med sina vänner, har planerat att sova över hos en kamrat. Ofta säger föräldern att den inte tänker tvinga barnet, det kan ju inte dra in barnet i bilen?

• Uppmuntrar när barnet avvisar den andre föräldern.

• Taktiskt spel för att störa barnets relation med den andre föräldern: lägger sig i telefonsamtal, diskuterar rättsprocess med barnet.

Vanliga kännetecken hos den avvisade föräldern:

• Återkommande stämningsprocesser. Kan både vara befogade och ej befogade.

• Kan påtvinga sig kontakt med barnet: via telefon, via mail eller genom att följa barnet.

• Kan vara oförmögen att kontrollera ilska.

• Kan ha brister i föräldraförmågan eller kapacitet till empati.

• Kan vara en ytterst lämplig förälder.”

 

Barn som Avvisar eller vägrar kontakt med en förälder efter separation.
Av
Björn Järnesjö

Här listar Björn Järnesjö, Socionom i Kalmar på ett utmärkt sätt flera olika skäl till varför ett barn skulle kunna tänkas vägra ha kontakt med en förälder efter en separation. Ett av dessa skäl är PAS eller ”Alienation” som hav valt att kalla det.

Barnet visar ett starkt motstånd, fjärmar sig eller avvisar en förälder som är oproportionerligt till förälderns beteende och tidigare barn- och föräldrarelation.

Dessa föräldrar (som alienerar barnet ifrån den andra föräldern, Mr G red.) är ofta försvarsinställda och moralistiska, och uppfattar sig själv som felfria, externaliserar ansvar på andra och har brister i hur deras eget beteende har på barnet och andra. Psykisk störning som inkluderar histrionic, paranoid och narcissistisk personlighetsstörning eller psykoser, självmordsbeteende och drogmissbruk är vanlig bland föräldrar som alienerar

Forskning har kategoriserat en rad strategier som den alienerade föräldern använder sig av i ett led att vända barnet mot den andre föräldern. Baker och Darnall (2006)

-Prata illa om den andre föräldern inför barnet

-Begränsa eller ändra umgänge, tex flytta, planera aktiviteter under umgängestid, ringa under umgänge, låta barnet  bestämma om han eller hon ska träffa den avvisade föräldern.

-Begränsa, eller påverka tfn-kontakt, mail

-Begränsa eller påverka symbolisk kontakt, tex inga fotografier, ändra barnets namn, barnet får inte såga mamma eller pappa

-Vägra att kommunicera med den avvisade föräldern, använda barnet som budbärare,

-Emotionell manipulation, lägga skuld på barnet, tvinga barnet att välja/uttrycka lojalitet eller avstånd

-Ohälsosam allians barnet måste spionera på den andre föräldern, behålla hemligheter

-Prata illa om föräldern till vänner, lärare, doktor, skapa konflikter mellan barn och avvisad förälder

Det alienerade barnets beteende kan vara på olika nivåer, mild, medel, allvarlig

Barnen visar oftast ett svart/vitt tänkande, idealiserar den favoriserade föräldern och nervärderar den avvisade förälder. Oftast förnekar barnet att de någon gång upplevt positiva stunder med den avvisade föräldern även om det finns foton, videofilmer som visar motsatsen. Oftast klagar barnet på den avvisade föräldern med en ton som är bräcklig, repetitiv, konstgjord, återberättad och med brist på detaljer. Barnens ord är ofta lånade av vuxenvärlden. Barnets reaktioner och hat är oftast orättfärdig och oproportionerlig. Negativa känslor är oftast uttryckt med lite eller ingen ambivalens.

De kan vara oartiga och respektlösa även våldsamma utan skuld. Känslor och hat kan oftast inkludera den avvisade förälderns utökade familj och vänner, även om barnet haft lite eller ingen kontakt med dem. Anklagar den avvisande föräldern att vara en oansvarig förälder, ansvarig för separationen, och att såra den favoriserade föräldern. Barnet förnekar oftast något hopp för återförening. En del barn är uppträder vuxet medan andra är sårbara, beroende och har särskilda behov.

 

Följaktligen framträder en mycket tydlig och stark bild av ett brett vetenskapligt såväl som professionellt stöd för existensen av detta problem och det övergrepp det innebär för barnen och den fjärmade föräldern. Det är ingalunda några enstaka individer med dunkla motiv såsom vissa hävdar utan vedertagna kunskaper hos såväl socialtjänst, rättsväsende och familjerättsspecialister samt psykologisk expertis.

Kanske kan vi hädanefter sluta upp att diskutera existensen av PAS problematiken utan istället fokusera på hur vi som samhälle måste arbeta med det för att förebygga att fler barn utsätts för övergrepp oavsett om dessa är av sexuell, våldsam eller psykologisk natur och oavsett vilket kön förövaren råkar ha.
Vi som samhälle måste ha ett större perspektiv och göra allt som står i vår makt för att förhindra att barn skadas på något sätt och tillse att föräldrar som är olämpliga separeras ifrån barnen och får hjälp tills de inte längre utgår ett hot mot barnet. Vi har inte råd att blunda för någon form av övergrepp till förmån för någon annan form enbart därför att varje sådant övergrepp är en lika stor tragedi och kan orsaka lika stor skada för barnet som alla andra former av övergrepp.

Man talar om att skydda barnen – ja det är ju det vi som talat om PAS försöker göra eftersom vi vet att det här är ett lika reellt problem som andra övergrepp är och det är svårt att skydda någon samtidigt som man blundar med det ena ögat.

//Mr Galahad

 

*PAS Benäms också: PA (Parental Alienation), PAD (Parental Alienation Disorder), Föräldrafjärmning, Alienering.

Döden bär ännu ovisshetens mask

In Samhälle on 17 januari 2011 at 12:19

En kvinna är död, det vet vi. Hon har styckats och i vart fall delar av hennes kropp har dumpats i ett friluftsområde där man också fortsätter sökandet.
Kvinnan ifråga har haft en relation med en 51-årig man som polisen gripit och förhör men det är också allt vi vet.

Utöver det så återges det ett antal olika individers intryck av både 51-åringen och den döda kvinnan, en del ifrån experter som Leif GW, som enligt denna skribent allt som oftast verkar gå på statistiken kring det aktuella brottet och inte på de aktuella omständigheterna kring det när han gör sina bedömningar.

51-åringen målas ut som kvinnokarl, vilket då skulle göra honom mer misstänkt. Som konflikträdd, vilket då skulle ha gjort honom oberäknelig om han tvingades in i en konflikt. Åter andra beskriver honom som populär, lugn och hjälpsam. Att beskrivningarna skulle kunna stämma in på tiotusentals andra spelar ingen roll.

Polisen börjar alltid med att titta på vilka män som kvinnan har eller har haft en relation med”, säger Jerzy Sarnecki. Jo det vet vi ju och det händer att de gör detta med

Man vill inte se andra perspektiv

 

sådan iver att de helt tappar greppet om helheten. Bevisen som pekar åt andra håll ignoreras eller

göms i slasken, av den enkla anledningen att man är övertygad om vem gärningsmannen är. Tommie Karim vet hur det känns.
Då ter sig experterna Leif GWs, Jerzy Sarneckis mfl som enfaldiga och närmast byråkratiska när deras resonemang kring helheten och statistiken om hur det brukar vara helt missar målet med att se det lilla i varje unika brottsfall. Eller som Mikael Rying, kriminolog vid Mittuniversitetet i Sundsvall säger om 51-åringen,”Som gärningsman är han närmast osannolik”.

Media har här också ett stort ansvar genom att inte låta sig inledas i frestelsen att vara först med att peka ut en gärningsman eller kunna återge de mest snaskiga detaljerna. Ni får aldrig glömma ert primära uppdrag. Att förse folket med den faktiska sanningen, inte åsikter baserat på statistik, erfarenhet eller kvalificerade gissningar. Tyvärr så är detta alltför sällan den raka motsatsen för vad mediacirkusen faktiskt levererar. Något som till stor del ligger bakom allmänhetens låga förtroende för polisväsende, rättsväsende och politiker i allmänhet. Om pressen presenterar exempelvis Tommie Karim som en klassisk sådan man som misshandlar och mördar sin kvinna så är det vad allmänheten och även de flesta andra också tror, trots att det i verkligheten kan förhålla sig på helt andra sätt. Man dömer honom i allmänhetens ögon och den domen kan vare sig överklagas eller tas tillbaka hur fel man än hade ifrån början.

 

”Det märktes att polisen inte trodde mig. De gjorde vad som helst för att jag skulle bryta ihop och erkänna. Jag blev förhörd av två poliser. Ena dagen var en av dem snäll och den andre elak och sedan bytte de roller, säger Tommie Karim. Han har tappat räkningen på de många timmar han suttit i förhör, men uppskattar att han berättat sin historia ”över hundra gånger”. Eftersom Tommie Karim bara såg mannen i rutig skjorta i någon sekund började han efter hand att tvivla på sin egen historia. Till slut trodde jag att jag var psykiskt sjuk och att jag hade gjort det. Trots att jag var oskyldig oroade jag mig över vad dna-testet skulle visa.”

 

Eftersom det är omöjligt att ta tillbaka de kränkande ord och påståenden som drabbar den som blir felaktigt utpekad så vill jag mena att media, experter och alla andra opinionsbildande grupper måste utöva stor försiktighet och eftertanke innan de publicerar sina uttalanden. Hur mycket man än hemlighåller namn och bild så är det alltid en grupp människor som vet vem det rör sig om och någon bland dessa sprider alltid den informationen vidare så att allmänheten helt plötsligt ändå vet vem det rör sig om. Så när exempelvis Expressen kartlägger 51-åringens liv och målar ut honom som ”kvinnokarl” så gör man detta mot en i viss grad identifierad individ som därför drabbas med full kraft av kränkningen mot sin integritet.

Men tidningen själv bär inget ansvar för det kanske någon tycker? Men jag säger jo det gör det. För vem gräver de egentligen i den misstänktes bakgrund egentligen? För vem publicerar de dessa kränkande tillmälen egentligen? Är det för oss, för att vi ska få sanningen eller är det för att de kallt kalkylerar med att folket ska vältra sig i de snaskiga detaljerna omkring ett fasansfullt brott och därmed köpa några fler nummer av tidningen?
Visst är det acceptabelt att söka maximera sin försäljning, det måste varje kommersiellt bolag göra men inte på bekostnad av människors integritet och personliga frihet.

När media har fel så görs det alldeles för lite för att rätta till felen och detta gynnar media ännu mer eftersom man då indirekt belönar dessa ”snabba scoop” oavsett om de visar sig vara helt felaktiga eller ej.

Skulle man tvinga dem till dementier i paritet med nyhetens ursprungliga dignitet, dvs 1 helsida dementi för varje helsida kränkande reportage, när man gjort fel. Så skulle nog situationen snabbt förändras och mediafolket skulle bli avsevärt mer försiktiga.

 

Kerstin Nilsson

Slutligen en hedershyllning till Aftonbladets Kerstin Nilsson som skriver mycket bra i sin artikel om det osannolika i 51-åringen som gärningsman enligt en intervju med Mikael Rying vid Mittuniversitetet i Sundsvall.

Mikael Rying

 

Skälen är flera:

Han är inte tidigare kriminell.

Han har inte heller visat några våldstendenser tidigare och – med tanke på hur styckningen har gått till – han är inte känd i jaktkretsar.

Han är inte missbrukare.

Tvärtom, han lever – eller levde tills alldeles nyligen – ett alldeles vanligt liv. Han sprang, åkte skidor och spelade mycket golf, både med kompisarna och sin nya sambo.

Han har inga, kända, psykiska problem.

Han beskrivs som ”lugnet själv”. En seriös, kanske lite tystlåten, rationell och teknisk man, som aldrig har gjort något väsen av sig. Skolkamrater från ungdomsåren, där han växte upp i ett villaområde, känner diffust igen namnet, men inget mer.

Han har en hög social status, och det brukar inte mördare ha, enligt statistiken.

– Vad som däremot talar emot honom är att han har haft en relation med den mördade kvinnan, säger Mikael Rying.

Om – jag betonar om – polisen har tagit rätt man måste nyckeln till gåtan finnas dold, någonstans innanför den välanpassade och framgångsrika ytan.

 

Det är vad jag kallar god sund icke insinuerande journalistik.

//Mr Galahad

Det är så här det börjar

In Samhälle, Världen on 13 januari 2011 at 10:48

En man med arabiskt utseende bär på en ryggsäck och ber i sin ensamhet vid en busshållplats i Norrköping. Misstänkt beteende tyckte en väktare och rapporterade det och vips så var ett stort polispådrag ett faktum. Han kunde ju vara en terrorist.

Det visade sig givetvis inte alls vara så utan alla misstankar avskrevs omedelbart sedan man fått titta i hans väska.

SÄPO, Politiker, media och vår omvärld håller på att skapa en underliggande rädsla för araber och i synnerhet muslimer hos varje enskild människa. En rädsla som förr

Jean Charles de Menezes, 27, Sköts med sju! (7) skott i huvudet och en gång i axeln.

eller senare kommer att mynna ut i övergrepp mot människor både ifrån myndigheter och privatpersoner. I Storbritannien mördade polisen 2007 den 27-årige Brasilianaren Jean Charles de Menezez för att han bar just en ryggsäck och ”betedde sig misstänkt”, eller så kanske han inte förstod vad de upphetsade civilklädda polismännen ville och var rädd för sitt liv. Han bar givetvis inte på någon bomb heller.

Vår svenske Menezez kom som tur är undan med livet i behåll, denna gång.

Lever vi i ett samhälle som misstänkliggör dem som ser ut och beter sig lite annorlunda och som utgår ifrån att om en av dem bär på en ryggsäck eller har en ”bullig” jacka på sig bär på en bomb?
Jag vill påstå att vi nästan gör det. Det talas om att inte göra detta samtidigt så ser vi alltför ofta hur det bara är tomt prat de de operativa krafterna inte alls upprätthåller de höga ideal som åtminstone vissa politiker strävar efter.

 

Ska vi låta rädslan, fördomarna och främlingsfientlighet segra eller ska vi ta vårt förnuft tillfånga?

 

//Mr G

Ytterliggare undersökningar om familjevåldet som helt utelämnar mannen som offer

In Världen on 01 januari 2011 at 12:02

Titeln ”Barn som bevittnat våld mot mamma” säger redan en hel del om vart fokuset på undersökningen som är den största i norden i sitt slag, ligger.

Man talar om forskningen som att det rör sig om familjevåld men menar i princip alltid mäns våld mot kvinnor och barn. Forskning kring familjevåld borde i all rimlighet även innehålla våld mot männen som BRÅ tidigare konstaterat är avsevärt vanligare än vi trott tidigare. Eller ja, vad samhället trott tidigare. Vi som blivit utsatta för det vet ju att det existerar och det händer oftare och fler män än vi kan tänka oss.

Barn som utsätts för våld får inte rätt hjälp – vilket givetvis är något vi som samhälle måste göra allt vi kan för att se till att de får. Man menar att det inte tas helhetsgrepp om barnens situation och säkerhet ifrån myndigheternas sida. ”Barn måste få eget utrymme” säger man ifrån BUPs sida.
Även detta är något jag absolut håller med om. De barn som råkar befinna sig i en sådan familjesituation där en eller båda föräldrarna brukar våld eller andra övergrepp mot varandra eller barnen måste få den bästa hjälp som samhället kan ge. Vi vet ifrån andra studier att många barn som kommer ifrån sådana förhållanden växer upp och själva får svårt att leva normala liv utan våld och kriminalitet så ur ett samhällsekonomiskt och socialt perspektiv så är det sunda investeringar att hjälpa dessa barn.

Men det är en sak som ständigt retar mig med sådana här satsningar, undersökningar och myndighetsutövning. Det faktum att man helt bortser ifrån allt annat än den schablonartade bilden av pappan som slår mamman och eventuellt också barnet. Det finns idag forskning som påvisar att det motsatta inte alls är särskilt ovanligt. Man talar om att minst 30% och förmodligen mer av familjevåldet drabbar männen, alltså papporna.
De flesta av oss kan nog skriva under på att barn som bevittnar våld inte mår bra av det oavsett vem som slår och vem som blir slagen. Men varför talar man då alltid om papporna som slår mammorna eller barnen och aldrig om det motsatta? Mår barnet inte minst lika dåligt över att få se sin pappa bli misshandlad eller trakasserad av sin mamma?

Tittar man på den bild som framträder när man söker litteratur i detta ämne så blir man närmast bedrövad när man själv stått där med sönderskurna händer och armar efter att sambon gått loss på en man allt vasst hon kunde hitta.

Det är allmänt vedertaget tillåtet att misshandla en man om han exempelvis är otrogen.

”Barn som bevittnat våld mot mamma” borde om man var intresserad av att ta det där helhetsgreppet istället heta ”barn som bevittnar våld i hemmet” och innehålla forskning kring barn som bevittnat våld mot såväl mamma som pappa.

Utav de tio titlar som rekommenderas av brottsoffermyndigheten så tituleras 6 av dessa på sådant sätt att det är tydligt att de behandlar mäns våld mot kvinnor och/eller barn medan 4 av dem titulerade mer allmänt även om de förmodligen också endast behandlar samma typ av familjevåld.

Mig veterligt så finns det faktiskt bara en enda utgiven forskningsrapport i Sverige som behandlar våld mot både kvinnor och män i nära relationer och den publicerades under 2009. Nu över ett år senare, trots att man vet att det ingalunda är något marginellt problem att även män utsätts för detta våld  så talas det fortfarande i väldigt ensidiga termer kring ämnet familjevåld.

Man kan inte ta ett helhetsgrepp om något om man väljer att blunda med det ena ögat.

//Mr G