Döden bär ännu ovisshetens mask

En kvinna är död, det vet vi. Hon har styckats och i vart fall delar av hennes kropp har dumpats i ett friluftsområde där man också fortsätter sökandet.
Kvinnan ifråga har haft en relation med en 51-årig man som polisen gripit och förhör men det är också allt vi vet.

Utöver det så återges det ett antal olika individers intryck av både 51-åringen och den döda kvinnan, en del ifrån experter som Leif GW, som enligt denna skribent allt som oftast verkar gå på statistiken kring det aktuella brottet och inte på de aktuella omständigheterna kring det när han gör sina bedömningar.

51-åringen målas ut som kvinnokarl, vilket då skulle göra honom mer misstänkt. Som konflikträdd, vilket då skulle ha gjort honom oberäknelig om han tvingades in i en konflikt. Åter andra beskriver honom som populär, lugn och hjälpsam. Att beskrivningarna skulle kunna stämma in på tiotusentals andra spelar ingen roll.

”Polisen börjar alltid med att titta på vilka män som kvinnan har eller har haft en relation med”, säger Jerzy Sarnecki. Jo det vet vi ju och det händer att de gör detta med

Man vill inte se andra perspektiv

 

sådan iver att de helt tappar greppet om helheten. Bevisen som pekar åt andra håll ignoreras eller

göms i slasken, av den enkla anledningen att man är övertygad om vem gärningsmannen är. Tommie Karim vet hur det känns.
Då ter sig experterna Leif GWs, Jerzy Sarneckis mfl som enfaldiga och närmast byråkratiska när deras resonemang kring helheten och statistiken om hur det brukar vara helt missar målet med att se det lilla i varje unika brottsfall. Eller som Mikael Rying, kriminolog vid Mittuniversitetet i Sundsvall säger om 51-åringen,”Som gärningsman är han närmast osannolik”.

Media har här också ett stort ansvar genom att inte låta sig inledas i frestelsen att vara först med att peka ut en gärningsman eller kunna återge de mest snaskiga detaljerna. Ni får aldrig glömma ert primära uppdrag. Att förse folket med den faktiska sanningen, inte åsikter baserat på statistik, erfarenhet eller kvalificerade gissningar. Tyvärr så är detta alltför sällan den raka motsatsen för vad mediacirkusen faktiskt levererar. Något som till stor del ligger bakom allmänhetens låga förtroende för polisväsende, rättsväsende och politiker i allmänhet. Om pressen presenterar exempelvis Tommie Karim som en klassisk sådan man som misshandlar och mördar sin kvinna så är det vad allmänheten och även de flesta andra också tror, trots att det i verkligheten kan förhålla sig på helt andra sätt. Man dömer honom i allmänhetens ögon och den domen kan vare sig överklagas eller tas tillbaka hur fel man än hade ifrån början.

 

”Det märktes att polisen inte trodde mig. De gjorde vad som helst för att jag skulle bryta ihop och erkänna. Jag blev förhörd av två poliser. Ena dagen var en av dem snäll och den andre elak och sedan bytte de roller, säger Tommie Karim. Han har tappat räkningen på de många timmar han suttit i förhör, men uppskattar att han berättat sin historia ”över hundra gånger”. Eftersom Tommie Karim bara såg mannen i rutig skjorta i någon sekund började han efter hand att tvivla på sin egen historia. Till slut trodde jag att jag var psykiskt sjuk och att jag hade gjort det. Trots att jag var oskyldig oroade jag mig över vad dna-testet skulle visa.”

 

Eftersom det är omöjligt att ta tillbaka de kränkande ord och påståenden som drabbar den som blir felaktigt utpekad så vill jag mena att media, experter och alla andra opinionsbildande grupper måste utöva stor försiktighet och eftertanke innan de publicerar sina uttalanden. Hur mycket man än hemlighåller namn och bild så är det alltid en grupp människor som vet vem det rör sig om och någon bland dessa sprider alltid den informationen vidare så att allmänheten helt plötsligt ändå vet vem det rör sig om. Så när exempelvis Expressen kartlägger 51-åringens liv och målar ut honom som ”kvinnokarl” så gör man detta mot en i viss grad identifierad individ som därför drabbas med full kraft av kränkningen mot sin integritet.

Men tidningen själv bär inget ansvar för det kanske någon tycker? Men jag säger jo det gör det. För vem gräver de egentligen i den misstänktes bakgrund egentligen? För vem publicerar de dessa kränkande tillmälen egentligen? Är det för oss, för att vi ska få sanningen eller är det för att de kallt kalkylerar med att folket ska vältra sig i de snaskiga detaljerna omkring ett fasansfullt brott och därmed köpa några fler nummer av tidningen?
Visst är det acceptabelt att söka maximera sin försäljning, det måste varje kommersiellt bolag göra men inte på bekostnad av människors integritet och personliga frihet.

När media har fel så görs det alldeles för lite för att rätta till felen och detta gynnar media ännu mer eftersom man då indirekt belönar dessa ”snabba scoop” oavsett om de visar sig vara helt felaktiga eller ej.

Skulle man tvinga dem till dementier i paritet med nyhetens ursprungliga dignitet, dvs 1 helsida dementi för varje helsida kränkande reportage, när man gjort fel. Så skulle nog situationen snabbt förändras och mediafolket skulle bli avsevärt mer försiktiga.

 

Kerstin Nilsson

Slutligen en hedershyllning till Aftonbladets Kerstin Nilsson som skriver mycket bra i sin artikel om det osannolika i 51-åringen som gärningsman enligt en intervju med Mikael Rying vid Mittuniversitetet i Sundsvall.

Mikael Rying

 

Skälen är flera:

Han är inte tidigare kriminell.

Han har inte heller visat några våldstendenser tidigare och – med tanke på hur styckningen har gått till – han är inte känd i jaktkretsar.

Han är inte missbrukare.

Tvärtom, han lever – eller levde tills alldeles nyligen – ett alldeles vanligt liv. Han sprang, åkte skidor och spelade mycket golf, både med kompisarna och sin nya sambo.

Han har inga, kända, psykiska problem.

Han beskrivs som ”lugnet själv”. En seriös, kanske lite tystlåten, rationell och teknisk man, som aldrig har gjort något väsen av sig. Skolkamrater från ungdomsåren, där han växte upp i ett villaområde, känner diffust igen namnet, men inget mer.

Han har en hög social status, och det brukar inte mördare ha, enligt statistiken.

– Vad som däremot talar emot honom är att han har haft en relation med den mördade kvinnan, säger Mikael Rying.

Om – jag betonar om – polisen har tagit rätt man måste nyckeln till gåtan finnas dold, någonstans innanför den välanpassade och framgångsrika ytan.

 

Det är vad jag kallar god sund icke insinuerande journalistik.

//Mr Galahad