Mr Galahad

Spiken i kistan för PAS motståndarna

In Världen on 19 januari 2011 at 12:01

Ofta när PAS (Parental Alienation Syndrome)* förs på tal så hävdar en grupp människor att denna störning inte på något sätt tas på allvar av vare sig vetenskapen eller myndigheterna i något land. Man tar det faktum att PAS ännu inte tagits in i DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) som ett argument för att teorierna omkring denna störning inte skulle vara ”godkända” utan att ta hänsyn till att det finns många diagnoser och störningar som använts brett inom vetenskapen långt innan de blivit inskrivna i denna handbok för psykologer, DAMP och PTSD är två goda exempel på detta.

Gruppen tar ofta även till argument som att denna störning är en konstruktion som skapats av ”patriarkatet” för att skydda barnvåldtäktsmän och våldsamma pappor vilket framstår som närmast fanatiskt om man tar sig tid att läsa om de vetenskapliga begrepp som idag beskriver PAS och dess offer. Där framgår det nämligen med stor tydlighet att PAS på intet sätt är könsbundet, precis som våld i nära relationer visat sig inte heller vara könsbundet (BRÅ 2009:12). Dessutom omges diagnosen eller störningen med ett lika tydligt ramverk för vilka symptom (Som då det PASade barnet uppvisar) som kan vara tecken på att barnet blivit fjärmat ifrån sin ena förälder utan anledning.

Familjerättssocionomernas Riksförening (FSR) framställer dessa symptom på ett utmärkt sätt samt slår fast att ett brett vetenskapligt och rättsmässigt stöd finns för teorierna omkring denna störning i två artiklar publicerade på deras webbsida i Augusti förra året.

Vad är alienation och hur kan vi hantera frågan?
Av Björn Järnesjö

Alienation är en process som förekommer i ungefär 20-25% av familjer som tvistar i domstol om barns vårdnad/boende/umgänge. Dessa familjer är mycket komplicerade att hantera både för domstol, socialtjänst och övriga inblandade parter, samtidigt som barnen lidande är stort.

Det är viktigt att skilja alienation från estrangement (främlingskap), vilket innebär att barnet skäligen avvisar en förälder ex på grund av övergrepp.

Alienation är identifierat och studerat i 30 länder. Det finns 600 vetenskapliga referenser i ämnet. Det har beskrivits av ett stort antal oberoende forskare. Richard Gardners forskning äger emellertid inte längre legitimitet men har fungerat som ett startskott för fortsatt kunskapsutveckling i frågan. Alienation är universellt accepterat bland socialarbetare, psykologer och familjerådgivare som arbetar med högkonfliktfamiljer.

Parental Alienation Disorder föreslås ingå i DSM –V, vilket är ett vedertaget diagnosinstrument/handbok för psykiska störningar. I nuvarande DSM finns inte alienation med. DSM-V planeras komma ut 2013. En internationell arbetsgrupp, där även Sverige är representerat , bestående av law professionals (domare, advokater) och mental health professionals (psykologer, familjerådgivare, socialarbetare, medlare) föreslår att Parental Alienation Disorder ska ingå i DSM-V.

De föreslagna diagnoskriterierna är:

A. Barnet – vanligtvis ett vars föräldrar är indragna i en högkonfliktsseparation- alierar sig starkt med en förälder och avvisar relation med den andre, alienerade föräldern utan legitim anledning. Barnet avvisar eller vägrar kontakt eller tid tillsammans med den alienerade föräldern.

B. Barnet visar följande beteende:

(1) ett varaktigt avvisande eller nedsvärtande av en förälder, vilket når nivån av kampanjförande

(2) svaga, bagatellartade och absurda rationaliseringar för barnets ihållande kritik av den andre föräldern

C. Barnet uppvisar två eller fler av följande sex attityder och beteenden:

(1) avsaknad av amvivalens

(2) oberoende-tänkar fenomenet

(3) reflexmässigt vstöd för ena föräldern mot den andre

(4) frånvaro av skuld inför exploateringen av den avvisade föräldern

(5) förekomst av lånade scenarior

(6) spridning av fientligheten till den avvisade förälderns utvidgade familj

D. Störningens varaktighet är minst två månader

E. Störningen skapar kliniskt signifikant skada eller sorg i sociala, yrkesmässiga eller andra viktiga funktionsområden.

F. Barnets vägran att ha kontakt med den andre föräldern har ingen legitim grund. Detta innebär att diagnosen parental alienation disorder inte kan ges om den avvisade föräldern behandlat barnet illa.

Följande avsnitt är mämtat från en föreläsning om alienation med Paula M Carey, chef för familjedomtolen i Massachusetts.

Vanliga kännetecken hos barnet:

• hittar på ursäkter för att hindra/minska kontakt

• barnet själv önskar restriktioner av umgänget; vill uttrycka sina synpunkter direkt till domstolen

• Anklagelser om våld, missbruk eller sexuella övergrepp. Många av dessa anklagelser är reella. Alla är det inte. Om anklagelserna inte är sanna, kan fallet många gånger vara svårare än om de är det.

Vanliga kännetecken hos den förälder som alienerar:

• Försvårar umgänge och saboterar den andre förälderns tid med barnet. Påtalar exvis: barnet måste göra läxor, känner sig inte frisk denna dag, har planer med sina vänner, har planerat att sova över hos en kamrat. Ofta säger föräldern att den inte tänker tvinga barnet, det kan ju inte dra in barnet i bilen?

• Uppmuntrar när barnet avvisar den andre föräldern.

• Taktiskt spel för att störa barnets relation med den andre föräldern: lägger sig i telefonsamtal, diskuterar rättsprocess med barnet.

Vanliga kännetecken hos den avvisade föräldern:

• Återkommande stämningsprocesser. Kan både vara befogade och ej befogade.

• Kan påtvinga sig kontakt med barnet: via telefon, via mail eller genom att följa barnet.

• Kan vara oförmögen att kontrollera ilska.

• Kan ha brister i föräldraförmågan eller kapacitet till empati.

• Kan vara en ytterst lämplig förälder.”

 

Barn som Avvisar eller vägrar kontakt med en förälder efter separation.
Av
Björn Järnesjö

Här listar Björn Järnesjö, Socionom i Kalmar på ett utmärkt sätt flera olika skäl till varför ett barn skulle kunna tänkas vägra ha kontakt med en förälder efter en separation. Ett av dessa skäl är PAS eller ”Alienation” som hav valt att kalla det.

Barnet visar ett starkt motstånd, fjärmar sig eller avvisar en förälder som är oproportionerligt till förälderns beteende och tidigare barn- och föräldrarelation.

Dessa föräldrar (som alienerar barnet ifrån den andra föräldern, Mr G red.) är ofta försvarsinställda och moralistiska, och uppfattar sig själv som felfria, externaliserar ansvar på andra och har brister i hur deras eget beteende har på barnet och andra. Psykisk störning som inkluderar histrionic, paranoid och narcissistisk personlighetsstörning eller psykoser, självmordsbeteende och drogmissbruk är vanlig bland föräldrar som alienerar

Forskning har kategoriserat en rad strategier som den alienerade föräldern använder sig av i ett led att vända barnet mot den andre föräldern. Baker och Darnall (2006)

-Prata illa om den andre föräldern inför barnet

-Begränsa eller ändra umgänge, tex flytta, planera aktiviteter under umgängestid, ringa under umgänge, låta barnet  bestämma om han eller hon ska träffa den avvisade föräldern.

-Begränsa, eller påverka tfn-kontakt, mail

-Begränsa eller påverka symbolisk kontakt, tex inga fotografier, ändra barnets namn, barnet får inte såga mamma eller pappa

-Vägra att kommunicera med den avvisade föräldern, använda barnet som budbärare,

-Emotionell manipulation, lägga skuld på barnet, tvinga barnet att välja/uttrycka lojalitet eller avstånd

-Ohälsosam allians barnet måste spionera på den andre föräldern, behålla hemligheter

-Prata illa om föräldern till vänner, lärare, doktor, skapa konflikter mellan barn och avvisad förälder

Det alienerade barnets beteende kan vara på olika nivåer, mild, medel, allvarlig

Barnen visar oftast ett svart/vitt tänkande, idealiserar den favoriserade föräldern och nervärderar den avvisade förälder. Oftast förnekar barnet att de någon gång upplevt positiva stunder med den avvisade föräldern även om det finns foton, videofilmer som visar motsatsen. Oftast klagar barnet på den avvisade föräldern med en ton som är bräcklig, repetitiv, konstgjord, återberättad och med brist på detaljer. Barnens ord är ofta lånade av vuxenvärlden. Barnets reaktioner och hat är oftast orättfärdig och oproportionerlig. Negativa känslor är oftast uttryckt med lite eller ingen ambivalens.

De kan vara oartiga och respektlösa även våldsamma utan skuld. Känslor och hat kan oftast inkludera den avvisade förälderns utökade familj och vänner, även om barnet haft lite eller ingen kontakt med dem. Anklagar den avvisande föräldern att vara en oansvarig förälder, ansvarig för separationen, och att såra den favoriserade föräldern. Barnet förnekar oftast något hopp för återförening. En del barn är uppträder vuxet medan andra är sårbara, beroende och har särskilda behov.

 

Följaktligen framträder en mycket tydlig och stark bild av ett brett vetenskapligt såväl som professionellt stöd för existensen av detta problem och det övergrepp det innebär för barnen och den fjärmade föräldern. Det är ingalunda några enstaka individer med dunkla motiv såsom vissa hävdar utan vedertagna kunskaper hos såväl socialtjänst, rättsväsende och familjerättsspecialister samt psykologisk expertis.

Kanske kan vi hädanefter sluta upp att diskutera existensen av PAS problematiken utan istället fokusera på hur vi som samhälle måste arbeta med det för att förebygga att fler barn utsätts för övergrepp oavsett om dessa är av sexuell, våldsam eller psykologisk natur och oavsett vilket kön förövaren råkar ha.
Vi som samhälle måste ha ett större perspektiv och göra allt som står i vår makt för att förhindra att barn skadas på något sätt och tillse att föräldrar som är olämpliga separeras ifrån barnen och får hjälp tills de inte längre utgår ett hot mot barnet. Vi har inte råd att blunda för någon form av övergrepp till förmån för någon annan form enbart därför att varje sådant övergrepp är en lika stor tragedi och kan orsaka lika stor skada för barnet som alla andra former av övergrepp.

Man talar om att skydda barnen – ja det är ju det vi som talat om PAS försöker göra eftersom vi vet att det här är ett lika reellt problem som andra övergrepp är och det är svårt att skydda någon samtidigt som man blundar med det ena ögat.

//Mr Galahad

 

*PAS Benäms också: PA (Parental Alienation), PAD (Parental Alienation Disorder), Föräldrafjärmning, Alienering.

Annonser
  1. […] I inlägget så kan vi bla läsa följande: Ofta när PAS (Parental Alienation Syndrome)* förs på tal så hävdar en grupp människor att denna störning inte på något sätt tas på allvar av vare sig vetenskapen eller myndigheterna i något land. Man tar det faktum att PAS ännu inte tagits in i DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) som ett argument för att teorierna omkring denna störning inte skulle vara ”godkända” utan att ta hänsyn till att det finns många diagnoser och s … Läs mer på Mr Galahad’s Blog […]

  2. Mr Galahad tack för denna information! Det rör på sig, och i rätt riktning!

    • Tacka inte mig, tacka Bo Sundbäck i ”Pappor! Och dom som tycker om pappor!” gruppen på facebook det var han som gjorde mig uppmärksam på dessa artiklar.
      Det var en mycket glädjande artikel att läsa om. Oerhört skönt att se myndighetens tjänstemän dela med sig av deras syn på detta med PAS/Alienation.

      //Mr G

  3. Nja – PAD som man talar om handlar väl inte om att en förälder utsätter ett barn för påverkan som leder till att det förskjuter den andre föräldern, utan snarare att det handlar om dynamiken i den konfliktfyllda relationen, som kan bestå av diverse olika ingredienser där samtliga involverade påverkar situationen. Är man deprimerad över att bli lämnad av partnern så kanske man inte är så rolig att vara med för barnet t.ex. Har relationen varit konfliktfylld innan separationen så kanske barnet redan tidigare har ”tagit ställning” för en av föräldrarna o.s.v. och har den ene varit frånvarande under förhållandet och haft lite att göra med barnet så kan ju det också bidra.

    Att en förälder förvisso kan påverka sitt barn att ta avstånd från den andre föräldern är väl självklart – förtal och skvaller fungerar ju ofta på det viset – står man tillräckligt nära någon eller är i beroendeställning av den så är man självklart påverkbar, men att använda sig av förklaringen hjärntvätt varenda evig gång som ett barn tar avstånd är ju lika naivt det. Juridiskt har barns vittnesmål ett mycket svagt värde och det finns nya undersökningar som pekar på att man faktiskt underskattar barns förmåga att återberätta eftersom de minns på ett annat vis än vuxna.

    Jag har bloggat en del om detta och om metoder som finns för att urskilja åtminstone yngre barns episodiska minnen från minnen och utsagor är man kan misstänka att de blivit påverkade.

    Som diskussionen går nu så handlar det mest om förnekanden från ömse håll – en grupp som hävdar att barn inte kan suggereras och en annan grupp som menar att barns vittnesmål inte alls är att räkna med.

    Att tala om syndrom är ju fullständigt vettlöst – vi skulle lika gärna kunna tala om specifika skilsmässosyndrom – depression alkoholism långtidssjukskrivningar och varje gång vi ser någon uppvisa dessa ”tecken” proklamera att det ligger en skilsmässa i botten innan man ens tagit reda på om personen någonsin varit gift eller sambo.

    Barn är ju trots allt inga tomma käril utan egna preferenser och jag har träffat på barn som själva valt att flytta till den andre föräldern då den förälder de bor ihop med träffat en ny partner – inte för att de ogillat partnern utan för att de ”tycker synd” om den andre som ju är ensam.

    Det skulle vara intressant att veta vilka indikationer som skulle vara tillräckliga för er PAS och PAD-entusiaster att faktiskt ta ett barn på allvar? Om enbart teknisk bevisning ska gälla så lär ju aldrig någon kunna fällas för incest eller pedofili och det kanske bara är det det handlar om?

    Det finns flera av de s.k. kriterierna ovan som helt och hållet handlar om vems subjektiva bedömning som ska gälla. Hur avgör man i efterhand om en förälder (Eller vem som helst) behandlat ett barn illa? Det handlar ju helt och hållet om upplevelser.

    Och vad innebär en separation för ett barn? Jag vet gånger då jag bytt thänst (Jobbar med barn) och där de barn som stått mig närmast totalt ignorerat mig eller uppträtt rent hatiskt efter att de fått veta att jag ska sluta – inte har de blivit PAS:ade utan de har upplevt att jag svikit dem och så kan det självklart vara i en skilsmässa också. Barn fattar ju inte vad som sker utan en person ger sig av, lämnar barnet, sviker – mer komplicerat än så kan inte små barn tänka och i det akuta läget finns inga ”bra” skilsmässor för barn om de sen ä’rt aldrig så nödvändiga för de vuxna.

  4. ”Kanske kan vi hädanefter sluta upp att diskutera existensen av PAS problematiken utan istället fokusera på hur vi som samhälle måste arbeta med det för att förebygga att fler barn utsätts för övergrepp oavsett om dessa är av sexuell, våldsam eller psykologisk natur och oavsett vilket kön förövaren råkar ha.”

    Så bra sammanfattat!

    Skummade igenom några andra artiklar också på samma site (FSR) och bra samlad kunskap tycks ju finnas. Bara hoppas att det sprider sig i leden.

  5. Nu har jag hittat en definition på det som är ytterligare en variabel som rör till det med dessa individer, falskanklagelser, alltså kallat DARVO (Deny, Attac, and reverce victim and offender).

    http://www.shrink4men.com/2011/01/19/presto-change-o-darvo-deny-attack-and-reverse-victim-and-offender/

    Ja det vill verkligen till att man har alla fakta innan man tror sig kunna veta.

    Är det PAS/misshandel/övergrepp eller DARVO?

    • Javisst, det är därför det är så viktigt att de som utreder sådana här typer av brott eller anklagelser inom familjen har tillgång till alla de verktyg som kan tänkas behövas för att utröna exakt vad som hänt och inte.
      Det är ett oerhört svårt arbete som de behöver få all hjälp de kan få för att de ska kunna utföra det på ett så bra sätt som möjligt.

      //Mr G

  6. Du fick till en bra sammanfattning!
    Well done!

  7. […] I inlägget så kan vi bla läsa följande: Ofta när PAS (Parental Alienation Syndrome)* förs på tal så hävdar en grupp människor att denna störning inte på något sätt tas på allvar av vare sig vetenskapen eller myndigheterna i något land. Man tar det faktum att PAS ännu inte tagits in i DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) som ett argument för att teorierna omkring denna störning inte skulle vara ”godkända” utan att ta hänsyn till att det finns många diagnoser och s … Läs mer på Mr Galahad’s Blog […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: