Nu ljuger media igen.

Ännu en gång kan vi läsa om hur lite kvinnor tjänar jämfört med män. 84% av mannens lön tjänar tydligen en genomsnittlig kvinnlig arbetare enligt LO.

Men vänta här nu, hur har man jämfört nu? Jo man har gjort så här:
kvinnorna tjänade totalt y miljoner och delar man den siffran  med antalet kvinnor så får vi jämförelse siffran y1.
Männen tjänade totalt x miljoner och delar med den siffran med antalet män så får du jämförelse siffran x1.

Sedan ställer man siffran x1 mot y1 och ser att siffran y1 bara är 84% av x1. Enkelt va? 🙂

Problemet är att det ger en väldigt dålig bild av verkligheten. Det finns massor med faktorer som överhuvudet taget inte alls finns med i beräkningen.
Faktorer som att kvinnor tenderar till att högre utsträckning än män arbeta deltid,  att kvinnor i högre utsträckning är sjuka mer än män eller att män arbetar mer övertid än kvinnor generellt sett samt att de ofta avancerar snabbare i karriären än kvinnor. Förmodligen pga just de faktorer jag räknat upp ovan.

Är det orimligt att den som arbetar mer också tjänar mer? Nej givetvis inte. Den som väljer att åka räkmacka och lägga mer tid hemma med barnen får också räkna med lägre lön på både kort och lång sikt i jämförelse med den som istället väljer att jobba på och lösa hem/barnfrågan på andra sätt.
För att sätta detta i lite relation så kan jag berätta att vi i vår familj arbetar omkring 50h i veckan vardera därför har vi gemensamt kommit fram till ett system med morgon/kvällsarbete för att kunna ge våra 3 barn en bra uppväxt. Det sliter givetvis på oss vuxna och vi har i princip ingen annan fritid än den vi har med barnen men det är en liten uppoffring under kort tid så det är det värt.

Så här ser mycket av den feministiska propagandan ut och de är dessutom väldigt duktiga på dra bomull över läsarens ögon så att de inte ska ifrågasätta att det verkligen förhåller sig på det vis som artikeln säger att det gör.

Läs mer om de feministiska myterna som sprids i bland annat sådana här artiklar här.

//Mr Galahad

 

 

Bära eller brista för västs stöd till det Palestinska folket

Det är en mycket intressant utveckling av mellanöstern konflikten detta.
Nu tvingar man väst att välja sida och en hel hoper av forna ledare har redan ställt sig på Palestiniernas sida genom att peka ut Israels president och hans knesset som den främsta orsaken till att fred inte redan uppnåtts. Samtidigt så är de nuvarande ledarna mer tveksamma och agerar släpankare för att dra ut på tiden så långt som möjligt, förmodligen så att någon annan ska hinna före dem med att ta ett beslut. En god fråga i det sammanhanget är varför denna tveksamhet förekommer öht.

Jimmy Carter har jämfört situationen på västbanken med den i apartheidtidens Sydafrika i boken ”Palestine: Peace not Apartheid” något som fått den mäktiga judiska lobbyn Anti Deflamation League i USA att peka ut expresidenten och nobelpristagaren som antisemit, ett påstående som egentligen är ganska löjeväckande om man ser till Carters tid efter vita huset under vilken han gjort stora insatser och räddat åtskilliga människolov.

Israels premiärminister Netanyahu säger att Israel vill ha fred, men tillade att den freden inte kan uppnås genom en FN-resolution utan bara genom förhandlingar mellan inblandade parter.

”Sanningen är att Israel vill ha fred. Sanningen är att jag vill ha fred.”

Som observatör så kan man ju tycka att om bägge parter vill ha fred så torde det ju bara vara en fråga om att hitta lämpliga kompromisser och sluta upp med stridigheterna.
Problemet är att jag inte tror på det Israels premiärminister säger. Skulle en politiker göra sig ovän med en mycket stor del av sin väljarkår genom att lämna tillbaka all den ockuperade mark som man idag kontrollerar och bygger bosättningar på till Palestinierna? 100 000-tals Israeler skulle då tvingas lämna sina hem till förmån till markens rättmätiga ägare och stora naturresurser skulle återföras till palestinierna, bla den stora fyndighet av naturgas som ligger på palestinskt territorium men som Israel kontrollerar.

Hittills så har inget man gjort pekat åt att man är villig att göra sådana eftergifter och jag har i vart fall mycket svårt att tro att en sådan vilja överhuvudet taget finns. Man har för mycket att vinna genom att bibehålla det status quo som föreligger just nu. Israels regering vet att Obama rent överlevnadsmässigt kommer att tvingas att lägga in sitt veta och att de andra ledarna kommer att följa honom i det beslutet. De vet att ingen kommer att tvinga bort Israels barn ifrån den mark de inte har rätt till och att Palestina aldrig kommer att mäkta med att utgöra ett hot i det avseendet. Denna verklighetens Goliat vet att denna David aldrig kommer att kunna utgöra ett hot gentemot sig och talar därför fint om fred samtidigt som de i handling visar rakt motsatt inställning.

På detta sätt så ger man FNs och världen politiker ett kryphål för att göra ingenting och lyckas därmed med sitt syfte att bibehålla situationen som den är.
Palestinska radikala krafter kommer i ren frustration att slå tillbaka någon gång och då kommer Israels IDF återigen mörda några hundra andra människor och kalla dem ”illegala kombatanter” eller ”terrorister” för att därmed köpa sig fri ifrån allt ansvar. Merparten av de som dödades i den förra offensiven var palestinska barn.

Om Israels regering verkligen villa ha fred så skulle de handla – inte prata.

//Mr Galahad