Jaha… Då är man då ifrån medias sida igen ute och tar för givet att den manlige sambon ligger bakom mordet på sin flickvän. Hela artikeln osar av antaganden och uppmålningar av den unge mannen som ett monster. Slutligen som pricken över Iet så presenteras en faktaruta om ABs artikel serie samt ”190 kvinnor mördade av sina män”.

Alla som läser artikeln kommer att sluta sig till att mannen är skyldig punkt slut…
Hur stor del objektivitet kan en framtida nämndeman som läst sådana artiklar uppvisa om det finns brister i åklagarens bevisning? Exempelvis om man skulle finna DNA som INTE är 25-åringens och som därmed stödjer hans berättelse.

ALLA är att betrakta som oskyldiga tills de visats skyldiga i en domstol, varför är detta så svårt att respektera för media?

//Mr Galahad

Är millimeterrättvisa ett bra eller riktigt dåligt sätt att nå jämlikhet?

Detta är rätt talande för hur många av dagens feminister ser på jämställdhet.
En feministisk kör betyder en kör för enbart kvinnor, män göra sig icke besvär.
Hur jämställt är det egentligen?

Om jag var killarna på den skolan så skulle jag starta ett ”utskott” kalla det maskulinistisk *insert sysselsättning här* och förbjuda alla flickor ifrån att delta samt sedan kräva allt som den här kören får.

Angående bilderna på väggarna så undrar jag hur man tagit fram de bilder som finns. Är det slumpen som avgjort så är det inte så bra men något säger mig att det inte alls är det utan förmodligen något helt annat som exempelvis bra förebilder, elever som gjort bra saker eller något åt det hållet. Då kommer man raskt till frågan om kvinnliga vad-det-nu-är-för-något-på-bilderna ska få en gräddfil till hedersplatsen?
Jämställt???

Vi är ute på extremt tunn is om det ska införas millimeterrättvisa på varje aspekt av vårt samhälles olika funktioner. Vart slutar det?

//Mr G

Nyckeln till att förstå den feministiska ideologin?

Replik på recensionen av Sara Stridsbergs ”Medealand och andra pjäser”
Det är mycket märkligt…

Jag umgås med flera mycket viljestarka och ambitiösa kvinnor som lämnar ifrån sig barnen till pappan när de är 3-4 månader, som startar och driver egna företag, blir chefer och gör kometkarriär. Inte en enda av dem har en enda gång nämnt att de skulle ha känt sig nedtryckta eller förnekade något för att de är kvinnor. De har däremot berättat för mig om hur mycket enklare vissa saker är just för att de är det.

De beskrivningar av kvinnor såsom den ”illasiktande” Solanas (Som ”bara” lyckades skada Warhol så allvarligt att han dödförklarades men överlevde ändå) eller den uppenbart sinnessjuka Medea som mördar sina söner hellre än att låta pappa Jason ta hand om dem. Stämmer mycket illa överens med dagens kvinnor som ”aldrig godtar kvinnoskapets grundpremisser” i vart fall när det gäller avelskossandet.
De är däremot mycket goda beskrivningar av den sinnessjuka individen och kanske är det nyckeln till att förstå hela den feministiska ideologin.

De kvinnor ”som slår sönder sig mot muren som avgränsar vad kvinnor får vara” är kanske i själva verket kvinnor som slår sönder sig mot sina egna murar som de av olika skäl rest omkring sig.
Den som inte har tillräcklig vilja för att arbeta, slita och offra för att ta sig någonstans söker förmodligen efter andra förklaringar än den uppenbara. De målar upp enorma hinder eller kanske hittar på diverse oidentifierbara eller osynlig skäl till varför just de inte kommer längre.
För den som saknar förmågan eller viljan att se sina egna brister och istället väljer att slåss mot väderkvarnar kommer naturligtvis till slut att inte orka längre eftersom ingen kan vinna en strid mot något som inte finns. Kanske är det då individen istället vänder sig emot helt andra mål, verkliga mål som en konstnär eller sina barn.

En frisk människa tar inte till våld för att nå personliga mål och sinnessjuka människor behöver vård och inte hyllningar.

//Mr Galahad