Mr Galahad

Archive for februari, 2012|Monthly archive page

En historisk tillbaka blick på konflikten i mellanöstern

In Mellanöstern, Världen on 29 februari 2012 at 10:19

Jag slås av den fullständiga okunskap om bakgrunderna till konflikten i mellanöstern som råder på många håll. Man argumenterar om att Hamas, Hisbollah mfl är terrorister som använder sig av civila som skydd för att begå sina brott och sedan skylla de civilas död på Israels retalierade krigsmakt. Utan att en enda gång fråga sig varför dessa hårt pressade folk envist kämpar mot en fullständigt och uppenbart övermäktig fiende.
Man slåss med andra världskrigsvapen mot en av de mest högteknologiskt utrustade krigsmakterna i världen idag. 90 miljarder dollar (Omkring 800 miljarder SEK)/år i militärt bistånd ifrån USA har använts väl för att köpa in krigsmateriell ifrån givaren, vars lagar förbjuder försäljning av krigsmateriell till länder som för anfallskrig.
Man använder ryska raketer som har sämre träffsäkerhet än en femåring på en basebollplan och skickar dem i blindo över gränsen till Israel. Ca 18 israeler har fått sätta livet till till följd av dessa raketer under 2000-talet, drygt 30 000 Palestinier har dödats under samma tid, de flesta av dem barn.

Men nu var det historia vi skulle titta på. Denna utmärkta (och delvis redigerad av mig) lista finna bla publicerad på SVD

1896: Theodor Herzl ger ut boken Der Judenstaat (Judestaten), en vision av hur skapandet av en judisk stat ska vara bästa sättet att undvika antisemitism i Europa. Boken inspirerades av den sk Dreyfusaffären 1894, en judisk kapten i den franska armén dömdes för förräderi utan bevis en brott som han frikändes för 1906. Herzl ansåg att det rörde sig om antisemitism vilket han förmodligen hade helt rätt i.
”Dreyfusaffären rymmer mer än en vrång dom; den rymmer en önskan hos en stor majoritet i Frankrike att fördöma en jude och genom honom alla judar. ’Död åt judarna!’ vrålade folkmassan när de slet gradbeteckningarna från hans uniform. Och sedan dess har ’ned med judarna’ blivit ett stridsrop. Var? I Frankrike. I det republikanska, moderna, civiliserade Frankrike, hundra år efter deklarationen om de mänskliga rättigheterna…”

Boken anses som starten för arbetet att skapa det judiska landet som inte på något sätt var geografiskt fastställt. Både Argentina och Uganda var andra alternativ Herzl lade fram i sin bok.
Värt att notera är att han inte berör den inhemska befolkningen i de aktuella länderna med sina tankegångar. Den judiska staten skulle vara en enbart judisk stat.

”Palestina är vårt oförgätliga historiska hemland. Själva namnet skulle innebära ett mäktigt, gripande samlingsrop för vårt folk. Om sultanen (Palestina tillörde vid denna tid det Osmanska riket) gav oss Palestina, kunde vi i gengäld erbjuda oss att reda upp Turkiets tilltrasslade finanser… Vi skulle bilda hedersvakt kring de heliga platserna och med vårt liv borga för uppfyllandet av denna plikt. Denna hedersvakt vore den stora symbolen för judefrågans lösning efter arton kvalfyllda århundraden.”

1915: Storbritannien lovar araberna självständighet, varefter araberna ställer sig på britternas sida mot de osmanska turkarna i första världskriget.

1916: Storbritannien och Frankrike gör en hemlig uppdelning av det osmanska riket. Avtalet blir känt ett år senare.

1917: Brittiske utrikesministern Balfour lovar att Palestina skall bli judarnas ”nationalhem”. Balfourdeklarationen säger att de ickejudiska invånarnas rättigheter inte får kränkas.

1918: Palestina blir brittiskt mandat efter osmanska rikets fall.

1919: Palestinsk nationalkongress kräver oberoende stat.

Våldet ökade på både arabisk och judisk sida. En hemlig judisk armé Haganah (”försvar”) bildades 1920. Fram till 1936 var armén inriktad på försvar men blev sedan mer aggressiv med britternas goda minne.

Också Irgun Zvai Leumi (nationella militära organisationen) bildades. Med den polske flyktingen Menachem Begin i spetsen hävdade Irgun att britterna hade förrått den sionistiska idén och bekämpade engelsmännen. Bland annat sprängdes det brittiska högkvarteret på hotellet King David i luften, 91 personer dödades. Menachem Begin senare blev premiärminister för Israel 1977.

Ytterligare en grupp bildades, Lohamei Herut Israel (LEHI) eller ”Sternligan”, vars syfte var att med våld och terror kasta ut det brittiska ledarskapet och skapa den judiska staten.

Mellan åren 1922 och 1939 hade den judiska befolkningen ökat från 83 790 till 445 457 (motsvarande 30 procent av befolkningen). Tel Aviv hade blivit en helt judisk stad med 150 000 invånare. På grund av förföljelserna i Europa kom många illegalt.

1933: Palestinsk generalstrejk mot judisk invandring.

1936–39: Revolt mot judisk invandring. Britter föreslår att Palestina delas i en arabisk och en judisk stat.

1939-45: Nazisterna förintar sex miljoner judar under Andra världskriget.

1942 Abraham Stern ledare för ”Sternligan” dödas av brittisk polis under en raid.

1947: FN:s generalförsamling röstar för delningsplanen, med Jerusalem som internationellt område. FN-resolutionen, 181, accepteras av judarna men avvisas av araberna, som i stället föreslår ”en demokratisk enhetsstat”.

1948: Våldet trappas upp. 250 människor dödas av terror organisationerna Irgun och Lehi under ledning av Menachem Begin, i en massaker i den arabiska byn Deir Yassin. Menachem Begin blev senare Premiärminister i Israel

FN-medlaren Folke Bernadotte mördas i Jerusalem av den judiska terroristgruppen ”Stern ligan” under ledning av Yitzhak (Yezernitzky) Shamir som senare hedras med Premiärministerposten. 3 dagar efter mordet förklaras Sternligan olaglig av den nyligen tillsatta Israeliska regering som 5 månader senare utropar allmän amnesti för alla gruppens medlemmar.
Britternas mandat upphör. Den 14 maj utropas Israel. Dagen efter angrips den nybildade staten av Egypten, Jordanien, Syrien och Irak. Första stora palestinska flyktingvågen, när 725 000 flyr till Västbanken, Gazaremsan eller kringliggande arabländer.

1949: Kriget upphör. Israel har utvidgat sitt territorium kraftigt. Kort därefter annekteras Västbanken av Jordanien, Egypten kontrollerar Gaza (till 1967).

1956: Suezkonflikten utbryter sedan Egypten förstatligat Suezkanalen. Israel ansluter sig till Storbritannien och Frankrike i krig mot Egypten.

1959: Yasser Arafat grundar befrielserörelsen Fatah.

1964: Paraplyorganisationen PLO bildas i Jerusalem, ledd av Ahmad Shuqairi.

1967: Sexdagarskriget utbryter. Israel intar Västbanken, Gazaremsan, Sinaihalvön, Golanhöjderna och östra Jerusalem. Flyktingproblemet förvärras. FN kräver israelisk reträtt från ockuperade områden.

1969: Arafat blir PLO-ledare.

1971: Egyptens president Anwar Sadat är redo förhandla om fred med Israel för att få tillbaka Sinai. Israels premiärminister Golda Meir säger nej.

1972: Palestinskt terrordåd mot den israeliska OS-truppen i München.

1973: Oktoberkriget där arabstaterna misslyckas med att återta ockuperade områden.

1974: FN erkänner PLO som företrädare för det palestinska folket.

1980: Israel hedrar terrorgruppen Lehi (Sternligan) genom att skapa ett militärt tjänstetecknet för de som varit en del av gruppen att bära på sin uniform, Lehi tecknet.

1982: Israel invaderar Libanon. PLO drivs ut, till exil i Tunisien. Massaker i flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut.

1987: Palestinierna inleder den första intifadan (upproret) mot den israeliska ockupationen av Västbanken, Gazaremsan och östra Jerusalem. Hamas grundas. Detta uppror pågår till 1993.

1988: Arafat utropar, i exil, en palestinsk stat och erkänner Israels rätt att existera.

1991: Fredssamtal börjar i Madrid.

1993: Osloavtalet undertecknas. Israel erkänner Arafats PLO som det palestinska folkets representant. Palestinska myndigheten, PA, inrättas och får begränsat självstyre på Västbanken och i Gazaremsan. Israel lovar stegvis reträtt.

1994: En bosättare i Hebron skjuter ihjäl bedjande muslimer i Ibrahimmoskén.

1995: Israels premiärminister Yitzhak Rabin mördas av en judisk extremist.

1996: Arafat blir folkvald ledare. Israel skakas av allvarliga terrordåd, många begångna av Hamas, som är emot fredsprocessen.

2000: Förhandlingar mellan Arafat och premiärminister Ehud Barak på Camp David stupar på Jerusalem och frågan om de palestinska flyktingarna. Andra intifadan utbryter. Israel lämnar södra Libanon.

2002: Israel återockuperar stora delar av Västbanken efter en serie palestinska självmordsdåd.

2003: Vägkartan för fred undertecknas.

2004: Arafat avlider.

2005: Israelisk militär och bosättare lämnar Gaza, dock utan uppgörelse med PLO. Mahmoud Abbas väljs till palestinsk president.

2006: Hamas vinner palestinskt parlamentsval, men bojkottas av världen. Libanonkriget utbryter mellan Hizbollah och Israel.

2007: Hamas gör blodigt maktövertagande i Gaza. Palestinsk samlingsregering bryter samman. Blockaden mot Gaza hårdnar.

2008: Sex månaders vapenvila mellan Israel och Hamas tar slut efter att Israel inte upprätthållit sin del av avtalet genom att öppna gränserna till Gaza samt i Oktober genomfört anfall in i Gaza med 6 döda Hamasmän som resultat. Gazakriget utbryter.

Annonser

Inte självklart att pappan ska få halva barnbidraget

In Världen on 28 februari 2012 at 10:12

Tidningen Råd & Rön skriver så här:

”Halva barnbidraget till vardera föräldern må låta självklart, men en rad viktiga remissinstanser varnar för fattigare mammor, nya konflikter och barn i kläm.”

”Försäkringskassan konstaterar att förslaget visserligen är rättvisare ur ett jämställdhetsperspektiv, men riskerar att bli en ny källa till konflikter.

Försäkringskassan befarar bland annat fler besvärliga utredningar med svåra bevisbedömningar om huruvida barnet eller barnen verkligen bor växelvis hos föräldrarna.

Även Statskontoret och Advokatsamfundet varnar för att nya konflikter lär bli resultatet av förslaget.

Juridiska institutionen vid Uppsala universitet konstaterar bland annat att möjligheterna att förhindra utbetalning till en förälder som inte tar något ekonomiskt ansvar kommer att bli mycket begränsade.

Barnombudsmannen, BO, ser en risk för halverat barnbidrag för de barn där föräldrarna visserligen formellt har gemensam vårdnad, men där barnet i realiteten inte har ett växelvis boende.

Diskrimineringsombudsmannen, DO, påminner om att ensamstående mammor oftare har ekonomiskt pressad situation. Därför behövs en bättre konsekvensanalys av att barnbidraget automatiskt ska delas upp, enligt Diskrimineringsombudsmannen.”

Onekligen så är det så att vissa pappor vare sig vill vara med sina barn eller ta det ansvar som barn innebär men det finns det också kvinnliga exempel på. Om regler och lagar ska anpassas efter ytterligheterna så borde det då innebära att pappan får faderskapet fastställt av staten utan inblandning av modern eftersom vissa mödrar utnyttjar denna rätt till att förvägra pappan tillgång till barnet.
En faderskapsutredning kan ta uppåt ett år om hon utnyttjar alla möjligheter att överklaga. Ett år pappan aldrig får tillbaka och ett stort försprång för kvinnan om hon sedan väljer att starta en vårdnadstvist eftersom barnet aldrig fått träffa pappa.

Men så är det inte eller snarare så ska det inte vara. Lagar och regler ska så långt det är möjligt ta hänsyn till ytterligheterna samtidigt som de ska fungerar för alla de andra.

Ur ett jämställdhets perspektiv så är det givet att dela barnbidraget utefter den hur boendet ser ut och inte som det är nu att det enbart ges till kvinnan som sedan får ansvaret att dela med sig om hon så önskar. Tyvärr så är det ganska många mammor som inte önskar dela detta bidrag till barnen ifrån staten.

Utredare Göran Harnesk på BRIS sa så här om barnbidrags reglerna till SVT.se när han intervjuades i juni 2011:

”Det är ett felaktigt system och det är konfliktsdrivande, sade han när hans utredning om ekonomi och föräldrasamarbete efter separation kom på torsdagen.”

”Nu föreslås att barnbidraget enklare ska kunna delas lika mellan föräldrarna, även vid sammanboende. Men i dag får många föräldrar med delad vårdnad, mest pappor, inte del av bidraget.”

 

Det är alltså detta förslag som nu fått foten av remissinstanserna för att man anser att dessa ökar riskerna för konflikter.

Jag lever själv med tre barn varav två på halvtid. De är alla skrivna hos mig vilket innebär att alla räkningar gällande barnomsorg mm kommer till mig.
Mamman till två äldsta får helt enligt reglerna barnbidraget till sig; 2250Kr i månaden pengar som bla ska gå till barnomsorg, kläder och annat.
I nio år har konflikten om bidraget pågått och det enda jag kunnat göra åt det är att se till att halva kostnaden för barnomsorgen skickas till henne.
Vill jag att barnen ska ha rejäla vinterkläder eftersom jag anser att det är viktigt när man bor i Norrland så får jag köpa dem själv eftersom exet som kommer ifrån Skåne inte förstår hur viktigt det är med bra kläder när man står ute länge i kylan. Hon har ju aldrig gjort det här så det är kanske förståeligt men ändå. Likadant med skidor och annan vinterlek.

Tror jag att den situationen är unik för mig, förmodligen inte men den är inte heller generell för alla.

Men som flera andra före mig redan pekat ut så vill de allra flesta män vara med sina barn och ”ta sitt ansvar” som det brukar heta. Då måste reglerna anpassas för den generella situationen och inte för undantagen. De får man försöka lösa på andra sätt.

Ja det kommer att slå emot några familjer där mannen inte alls tar det där ansvaret men det kommer också att innebära att sådana som mig får ta del av det ekonomiska stöd som finns till barnen istället för att modern får spendera det på sig själv.
Det får inte vara ytterligheterna som sätter nivån för samhället.

Det naturliga vore att pappa och mamma automatiskt får gemensam vårdnad av barnen (Dvs utan att modern har makten att vägra) samt att barnbidrag och barnomsorgskostnader mm delas lika mellan föräldrarna med samma automatik.
Om staten tvingar på alla föräldrar denna jämställdhet så skulle det i sig minska konflikterna och tydliggöra vem som driver de konflikter som ändå blossar upp.

Något som framförallt barnen skulle tjäna på och samhället likaså i längden med minskade kostnader och andra problem som följer i vårdnadstvisternas kölvatten.

//Mr Galahad

Oskyldigt dömd för våldtäkt mot barn

In Världen on 01 februari 2012 at 11:40

”En ung, av socialen omhändertagen flicka, började för några år sedan anklaga sin bror och mor för att ha våldtagit henne under flera år.
Berättelsen växte efter ett tag: pojkar i klassen i mellanstadiet hade också förgripit sig på henne, liksom en medelålders man.
Att flickan ändrade sin berättelse i tid och otid, och under rättegång erkände att hon ljög då hon polisanmälde ytterligare en familjemedlem för sexuella övergrepp, fäste inte tingsrätten något avseende vid. Tvärtom, domstolen fann att flickan ”berättat på ett naturligt sätt om händelser som framstår som självupplevda”.”

Sådana här fall har historiskt generellt sett reserverats män men helt uppenbarligen så drabbas även kvinnor av vårt rättsväsendes oförmåga att se större perspektiv och märkliga beteenden ifrån ”offer”.

Vi luttrade kritiker känner igen resonemanget och orkar nästan inte längre ta oss för pannan. Orden barnets berättelse ”framstår som självupplevda” återfinns i de flesta fall där bevis helt saknas men man ändå på något märkligt vis lyckas få en fällande dom mot en nekande individ. Att tom ett barn (nåja tonåring) skulle ha tillräcklig övning i att ljuga för att lura utredare och domstol har ännu inte slagit vårt rättsväsende.

Givetvis måste man sätta tilltro till barns berättelser, men det måste man också till alla andra och när dessa berättelser inte går att sammanfoga så kan man dra slutsatsen att någon ljuger. I det läget är det dags att börja söka stödbevisning för BÅDE offrets OCH den anklagades samt eventuella andras historier.
Påstår exempelvis offret att ett övergrepp skedde på juldagsnatten och det kan bevisas att den anklagade inte fanns i offrets närhet den natten så innebär det att offret antingen har dålig koll på dagarna eller helt enkelt ljuger om händelsen.

Allt som allt så kan man sammanfatta det så här:

FÖLJ DEN ÅLAGDA OBJEKTIVITETSPRINCIPEN!

 

Detta sätter också ett starkt ljus på det här med uthängandet av dömda brottslingar som sker på vissa kriminella siter.  Nu vet jag inte ifall just denna kvinna blivit uthängd på just dessa då det är omöjligt att kontrollera utan att använda deras system och därmed bidra till deras självgodhet med min internettrafik. Men med tanke på deras beteenden tidigare, exempelvis med helt friade individer, så kan vi nog anta att hon blivit det.

Följaktligen så kan ett stort antal individer sett hennes namn och adress och kanske rent av vet vem hon är och hur hon ser ut samt vilket brott hon felaktigt blivit dömd för men nu alltså blivit helt friad ifrån. Frågan är hur många, om någon alls uppmärksammat att hon blivit friad och därmed fortfarande går omkring med ”vetskapen” om att hon minsann är dömd pedofil.
Rykten går, många kanske helt enkelt inte tror på den friande domen för att man inbillar sig att nätverk men barnskändare har sådan makt att de kan påverka både rättsväsende och många andra aspekter av vårt samhälle. Slutligen blir den nu friade kvinnan utsatt för något ifrån människor ”som vet” vad hon är för en. Kanske misshandel eller trakasserier eller om hon har otur för något mycket mycket värre. Allt för att en handfull människor i vårt land anser att de har rätt att ta till odemokratiska metoder oavsett konsekvenserna för skydda barn ifrån ett högst osannolikt hot. De flesta sådana övergrepp sker inom familjen eller den närmsta vänkretsen av förövare som aldrig tidigare blivit dömda.
Jag misstänker att det här med att skydda barn bara är en rökridå för det egentliga skälet som då skulle vara att straffa dessa människor ytterligare utöver vad staten och vårt rättsväsende redan gjort. Det handlar alltså om ren och skär hämnd.

//Mr Galahad