Propagandan fortsätter

Idag fortsätter propagandan kring jämställdheten mellan kvinnor och män vad det gäller löner i Aftonbladets ledare av Daniel Swedin.

Män förvärvsarbetar 44 minuter mer varje dag.

Återigen så handlar det om hur orättvist det är att den kvinnliga respektive manliga snittlönen skiljer sig med 14% och det kan säkert de flesta hålla med om vid en första anblick.
Men som så ofta ifrån det feministiska perspektivet så har man förenklat en hel del och då blir slutsatserna därefter.
Det finns nämligen stora skillnader mallen hur män och kvinnor arbetar och utan att ta hänsyn till dessa så blir alla jämförelser tämligen bakvända.

Kvinnor deltidsarbetar i mycket högre utsträckning än män. Eftersom den genomsnittliga lönen för deltidsarbete är lägre än för heltidsarbete tjänar kvinnor också i genomsnitt sämre än män. Däremot visar Konjunkturinstitutets skattningar att män som deltidsarbetar lönestraffas mer än deltidsarbetande kvinnor. Sammantaget resulterar deltidsarbete i att löneskillnaderna mellan män och kvinnor minskar. (Konjunkturinstitutet)

En tredjedel av de sysselsatta kvinnorna och var tionde sysselsatt man arbetar deltid. (SCB)

Ett flertal undersökningar av löneskillnaden på den svenska arbetsmarknaden har gjorts av organisationer. Alla undersökningar visar att män tjänar mer än kvinnor, och att det finns yrken där, i vissa åldersgrupper, kvinnor tjänar mer än män.^[4] Undersökningarna omfattar bara löntagare inom respektive organisations område (Arbetsgivarverket kartlägger exempelvis bara löneskillnader mellan statligt anställda). Undersökningarna förklarar en stor del av den uppgivna löneskillnaden med faktorer som ålder och utbildning. Det debatteras om huruvida den återstående skillnaden förklaras av strukturell diskriminering eller av faktorerna som uppges.

Undersökning (inkomstår)	Inkomstskillnad	Justerad inkomstskillnad	Faktorer kompenserade för	Faktorer ej kompenserade för (exempel)
Meyerson & Petersen 1990 arbetare (tjänstemän)[5]	12,2 % (27,2 %)	1,4 % (5 %)	befattning, arbetsplats	utbildning, ålder, erfarenhet, produktivitet
Landstingsförbundet 2002[6]	29 %	1 %	utbildning, yrke, chefskap
Svenskt Näringsliv 2004[7]	14,4 %	4,8 %	yrke, ålder, utbildning, företag	tidigare erfarenhet, arbetets svårighetsgrad, mångsidighet
Medlingsinstitutet 2006[8]	15,8 %	5,3 %	yrke, ålder, arbetsgivare, utbildning, arbetstid	chefskap
Arbetsgivarverket 2007[9]	13,9 %	1,3 %	arbetstidens omfattning, chefskap, arbetets svårighetsnivå och innehåll, myndighet, individuella faktorer såsom utbildning, arbetslivserfarenhet och region	”avgörande skillnader i faktiska arbetsuppgifter och ansvarsområden”
SCB 2007[10]	16 %	7 %	ålder, utbildning, arbetstid, sektor

2006–2008 gjorde Jämställdhetsombudsmannen en granskning och uppföljning av lönekartläggningar gjorda av arbetsgivare för totalt 750 000 anställda. 0,6 procent av de anställda hade omotiverat låga löner på grund av kön och fick lönen uppjusterad. Den genomsnittliga uppjusteringen för alla anställda var 96 kronor.

På andra håll har det istället visat sig att män är den lönediskriminerade gruppen (BLT)

Män lägger 4.05 timmar på förvärvsarbete och 3.14 timmar på hemarbete. Kvinnor lägger 3.21 timmar på förvärvsarbete och 4.00 timmar på hemarbete. (SCBs tidsanvändningsundersökning) Sammantaget så är det ganska lika med den totala mängden arbete (både förvärvs och hemarbete) 7.19 respektive 7.21 timmar varje dag. Men män förvärvsarbetar alltså 44 minuter mer varje dag. Detta innebär att män arbetar ungefär 267 timmar eller 33 dagar mer varje år.
Är det värt de där 14% eller de 5 000 kronorna som man talar om i artikeln.

Nyckeln till frihet för många kvinnor är fortfarande en egen inkomst, men vill man har mer inkomst så får man också arbeta mer för den.

Så ni förhoppningsvis förstått ser verkligheten inte riktigt ut som Daniel Swedin på Aftonbladet vill måla upp den och det krävs verkligen att man läser på lite och inte bara blint köper tidningarnas rubriker om man ska skilja den här typen av propagandan ifrån fakta.

Nyamko ser inte verkligheten

Alla som misshandlar och trakasserar sina nära och kära ligger inom spektrat för olika riskfaktorer. Den vanligaste är psykisk ohälsa, följt av missbruk och utanförskap (vilket brukar leda till de två förstnämnda).

Men se det så här. Ett av de stora skälen till att man inte lyckas minska våldet i nära relationer är att man helt enkelt ser på det ifrån helt fel vinkel. Kvinnjourerna, ROKS och många feminister ser våld i nära relationer som ett manligt problem. ”Män slår, så är det ju”
De slåss med näbbar och klor för att vi ska fortsätta se det så och varje försök till att nyansera den bilden möts med personpåhopp, förnedring och lögner om vilka syften som ligger bakom argumenten.

Talar man med icke ideologiskt drivna experter som faktiskt arbetar med individerna som utför denna brottslighet så ger de en mycket annorlunda bild än den som ovanstående grupper vill se. De talar just om psykisk ohälsa, kvinnor med borderline är exempelvis kraftigt överrepresenterade när det gäller det kvinnliga närståendevåldet.

Dessa experter kommer dock sällan till tals eftersom det mediala utrymmet fylls av den andra bilden vilket givetvis också får till följd att de flesta människor faktiskt tror att det är så.

Många vet att ca: 17 kvinnor mördas per år eller att som artikeln också nämner att 27 000 anmälningar om kvinnomisshandel görs varje år samt att den siffran växer. Men mycket få känner till att var femte dödsfall till följd av närstående våld är en man eller att bara ca: 12 500 av de anmälningar som görs faktiskt rör fall där någon närstående står för våldet samt att motsvarande siffra för män är 3 373, dvs ca: 20% av anmälningarna.

Om vi ska komma till rätta med denna problematik så måste både politiker, journalister och vanliga människor våga se verkligheten. Hela verkligheten och utifrån det börja fundera över hur det kommer sig att den ser ut på det viset.

Patriarkala strukturer och manliga könsroller fungerar inte som förklaring till närstående våldet.

Mvh
//Mr G

Får en kvinna slå en man och får han i så fall försvara sig?

Enorma resurser satsade på helt fel sätt resulterar givetvis i ingenting.

Jag ska sticka ut hakan rejält och ställa frågan som alla själv borde ha ställt redan ifrån början.
Om nu så stora resurser satsats för att minska våldet mot kvinnor i nära relationer. Varför har det då inte fått någon som helst mätbar effekt?
Hur kommer det sig att alla dessa experter, engagerade kvinnojoursmedarbetare och feministiska politiker inte lyckats göra någon som helst skillnad, trots alla dessa pengar?
Vad är det dessa experter gör så kapitalt fel eftersom inget händer?

Hur gör du själv när du upptäcker att något du tänkt göra inte gick att göra på det sätt du tänkt göra det? Fortsätter du och försöka eller försöker du fundera ut vad som gick fel och angripa problemet ifrån en annan vinkel?

Vi vet redan vilka individtyper som står för våldet, vi kan också ana vilka faktorer som får dem att begå dessa brottsliga handlingar problemet är att de aktioner som krävs för att hjälpa dessa individtyper att inte begå dessa brott inte stämmer överens med den världsbild som ”experterna” har. Där har du svaret till att ingenting hänt.
Jag har varit där, på den mottagande änden av våldet och det råder inga som helst tvivel kring att det var hennes psykiska ohälsa som fick henne att ta till våld för att döva sin ångest. Hon fick diagnosen borderline strax efter att vi separerade.

Socialstyrelsen bedömer att 20 till 40 procent av Sveriges befolkning lever med psykisk ohälsa.
Forskare menar att omkring 80% av de som behandlar sina nära och kära illa lider av just psykisk ohälsa.

Men om alla män och kvinnor som misshandlar och trakasserar sina närstående skulle betraktas som individer som lider av psykisk ohälsa i första hand så skulle det få långtgående konsekvenser för politiker, olika organisationer och en hel ideologi.
Så därför är det bättre att fortsätta påstå att helt andra faktorer ligger bakom detta samhällsproblem och att det dessutom i princip enbart drabbar kvinnor. Det måste ju vara så eftersom så få män anmäler att de utsatts för denna typ av brott av sin flickvän/sambo/fru.  Ca: var fjärde offer för det dödliga närståendevåldet (enligt BRÅ) är en man men det beror säkert på något annat än att han faktiskt blev utsatt för just närståendevåld. *Ironi*

Vem vill höra en slagen mans historia?

//Mr G