Jämställdhet i statens satsningar?

Detta är goda nyheter det är ett som är säkert.
Jourerna behöver en vettig finansiering.
Jag tycker däremot att vi då kan ställa större krav på vilka som kan söka sig till dessa jourer. Idag är det enbart kvinnor som kan söka sig till dessa och forskningen har visat att män utsätts för våld i lika hög utsträckning som kvinnor.
BRÅs forskare hävdar dessutom att det sk ”mörkertalet” troligen är avsevärt högre när det gäller utsatta män eftersom de sannolikt har en ännu högre tröskel av skam att komma över innan de vågar söka hjälp.

Så då måste vi ställa frågan, behöver inte män hjälp när de drabbas av samma öde som de våldsutsatta kvinnorna?
Är de inte värda samma skydd ifrån samhället för att de är män?
Rent juridiskt så anses inte en man kunna bli utsatt för samma brott som en kvinna blir när de faller under kvinnofridslagarna.

I dagens feministiska anda så är detta ett utmärkt exempel på varför jag inte anser att den rörelsen har jämställdhet i fokus utan enbart fokuserar på kvinnans rättigheter. Det är inte på något sätt fel att enbart fokusera på dem men då ska man inte heller påstå annat.

Här ska ni få två utmärkta exempel på vad ni skulle kunna kräva om ni nu mot förmodan skulle vilja fokusera på allas lika rättigheter och skydd helt oavsett vilket kön de är födda med eller anser sig ha.

1. En könsneutral lagstiftning som ger både män och kvinnor samma juridiska skydd när de utsätts för våld i nära relationer.

2. Jämställdhet i insatser mot våld i nära relationer.
Ingenstans finns en officiell kanal där en utsatt man kan finna stöd eller ens få läsa att det han utsatts för är fel och att samhället tar det på allvar.
Fortfarande får inte de få existerande jourer som tar emot utsatta män (Inte enbart våldsutövande män) en enda krona ifrån staten och kan oftast inte ens söka de kommunala bidrag som finns eftersom de hjälper män som blivit utsatta för våld. Låter det orimligt? Bidragen som finns får nämligen bara sökas av föreningar som hjälper våldsutsatta kvinnor eller våldsutsättande män. De män som själva utsätts för våld får klara sig själva.

Jag kräver i olikhet med många feminister inte en 50/50 fördelning bara för att. Jag inser att kvinnor ofta utsätts för ett grövre våld och kanske tvingas fly hemmet med ett eller flera barn i släptåg. Men saken är att de inte är ensamma. Det finns många män därute som inte vågar lämna ett destruktivt förhållande för att de är rädda för vad kvinnan ska göra med barnen när han inte längre finns där för att skydda dem och det finns andra män som dagligen får ta emot våld med samma uppsåt som det grova våldet mot kvinnor har.
Ingen reagerar särskilt på om en man har blåmärken eller är skadad. Det rycker de flesta på axlarna åt. Men en kvinna som har ett synligt blåmärke blir genast uppmärksamt bevakad av såväl vårdpersonal som av andra i hennes omgivning.

Därför kräver jag att denna fråga förs upp på agendan, att de mansjourer som i likhet med kvinnojourerna, ofta arbetar mer eller mindre helt ideellt med att hjälpa utsatta män också ska kunna ta del av samma resurser som kvinnojourerna får. Enligt samma premisser och krav självklart.

I min bok är det sånt som kallas jämställdhet.