En historisk tillbaka blick på konflikten i mellanöstern

Jag slås av den fullständiga okunskap om bakgrunderna till konflikten i mellanöstern som råder på många håll. Man argumenterar om att Hamas, Hisbollah mfl är terrorister som använder sig av civila som skydd för att begå sina brott och sedan skylla de civilas död på Israels retalierade krigsmakt. Utan att en enda gång fråga sig varför dessa hårt pressade folk envist kämpar mot en fullständigt och uppenbart övermäktig fiende.
Man slåss med andra världskrigsvapen mot en av de mest högteknologiskt utrustade krigsmakterna i världen idag. 90 miljarder dollar (Omkring 800 miljarder SEK)/år i militärt bistånd ifrån USA har använts väl för att köpa in krigsmateriell ifrån givaren, vars lagar förbjuder försäljning av krigsmateriell till länder som för anfallskrig.
Man använder ryska raketer som har sämre träffsäkerhet än en femåring på en basebollplan och skickar dem i blindo över gränsen till Israel. Ca 18 israeler har fått sätta livet till till följd av dessa raketer under 2000-talet, drygt 30 000 Palestinier har dödats under samma tid, de flesta av dem barn.

Men nu var det historia vi skulle titta på. Denna utmärkta (och delvis redigerad av mig) lista finna bla publicerad på SVD

1896: Theodor Herzl ger ut boken Der Judenstaat (Judestaten), en vision av hur skapandet av en judisk stat ska vara bästa sättet att undvika antisemitism i Europa. Boken inspirerades av den sk Dreyfusaffären 1894, en judisk kapten i den franska armén dömdes för förräderi utan bevis en brott som han frikändes för 1906. Herzl ansåg att det rörde sig om antisemitism vilket han förmodligen hade helt rätt i.
”Dreyfusaffären rymmer mer än en vrång dom; den rymmer en önskan hos en stor majoritet i Frankrike att fördöma en jude och genom honom alla judar. ’Död åt judarna!’ vrålade folkmassan när de slet gradbeteckningarna från hans uniform. Och sedan dess har ’ned med judarna’ blivit ett stridsrop. Var? I Frankrike. I det republikanska, moderna, civiliserade Frankrike, hundra år efter deklarationen om de mänskliga rättigheterna…”

Boken anses som starten för arbetet att skapa det judiska landet som inte på något sätt var geografiskt fastställt. Både Argentina och Uganda var andra alternativ Herzl lade fram i sin bok.
Värt att notera är att han inte berör den inhemska befolkningen i de aktuella länderna med sina tankegångar. Den judiska staten skulle vara en enbart judisk stat.

”Palestina är vårt oförgätliga historiska hemland. Själva namnet skulle innebära ett mäktigt, gripande samlingsrop för vårt folk. Om sultanen (Palestina tillörde vid denna tid det Osmanska riket) gav oss Palestina, kunde vi i gengäld erbjuda oss att reda upp Turkiets tilltrasslade finanser… Vi skulle bilda hedersvakt kring de heliga platserna och med vårt liv borga för uppfyllandet av denna plikt. Denna hedersvakt vore den stora symbolen för judefrågans lösning efter arton kvalfyllda århundraden.”

1915: Storbritannien lovar araberna självständighet, varefter araberna ställer sig på britternas sida mot de osmanska turkarna i första världskriget.

1916: Storbritannien och Frankrike gör en hemlig uppdelning av det osmanska riket. Avtalet blir känt ett år senare.

1917: Brittiske utrikesministern Balfour lovar att Palestina skall bli judarnas ”nationalhem”. Balfourdeklarationen säger att de ickejudiska invånarnas rättigheter inte får kränkas.

1918: Palestina blir brittiskt mandat efter osmanska rikets fall.

1919: Palestinsk nationalkongress kräver oberoende stat.

Våldet ökade på både arabisk och judisk sida. En hemlig judisk armé Haganah (”försvar”) bildades 1920. Fram till 1936 var armén inriktad på försvar men blev sedan mer aggressiv med britternas goda minne.

Också Irgun Zvai Leumi (nationella militära organisationen) bildades. Med den polske flyktingen Menachem Begin i spetsen hävdade Irgun att britterna hade förrått den sionistiska idén och bekämpade engelsmännen. Bland annat sprängdes det brittiska högkvarteret på hotellet King David i luften, 91 personer dödades. Menachem Begin senare blev premiärminister för Israel 1977.

Ytterligare en grupp bildades, Lohamei Herut Israel (LEHI) eller ”Sternligan”, vars syfte var att med våld och terror kasta ut det brittiska ledarskapet och skapa den judiska staten.

Mellan åren 1922 och 1939 hade den judiska befolkningen ökat från 83 790 till 445 457 (motsvarande 30 procent av befolkningen). Tel Aviv hade blivit en helt judisk stad med 150 000 invånare. På grund av förföljelserna i Europa kom många illegalt.

1933: Palestinsk generalstrejk mot judisk invandring.

1936–39: Revolt mot judisk invandring. Britter föreslår att Palestina delas i en arabisk och en judisk stat.

1939-45: Nazisterna förintar sex miljoner judar under Andra världskriget.

1942 Abraham Stern ledare för ”Sternligan” dödas av brittisk polis under en raid.

1947: FN:s generalförsamling röstar för delningsplanen, med Jerusalem som internationellt område. FN-resolutionen, 181, accepteras av judarna men avvisas av araberna, som i stället föreslår ”en demokratisk enhetsstat”.

1948: Våldet trappas upp. 250 människor dödas av terror organisationerna Irgun och Lehi under ledning av Menachem Begin, i en massaker i den arabiska byn Deir Yassin. Menachem Begin blev senare Premiärminister i Israel

FN-medlaren Folke Bernadotte mördas i Jerusalem av den judiska terroristgruppen ”Stern ligan” under ledning av Yitzhak (Yezernitzky) Shamir som senare hedras med Premiärministerposten. 3 dagar efter mordet förklaras Sternligan olaglig av den nyligen tillsatta Israeliska regering som 5 månader senare utropar allmän amnesti för alla gruppens medlemmar.
Britternas mandat upphör. Den 14 maj utropas Israel. Dagen efter angrips den nybildade staten av Egypten, Jordanien, Syrien och Irak. Första stora palestinska flyktingvågen, när 725 000 flyr till Västbanken, Gazaremsan eller kringliggande arabländer.

1949: Kriget upphör. Israel har utvidgat sitt territorium kraftigt. Kort därefter annekteras Västbanken av Jordanien, Egypten kontrollerar Gaza (till 1967).

1956: Suezkonflikten utbryter sedan Egypten förstatligat Suezkanalen. Israel ansluter sig till Storbritannien och Frankrike i krig mot Egypten.

1959: Yasser Arafat grundar befrielserörelsen Fatah.

1964: Paraplyorganisationen PLO bildas i Jerusalem, ledd av Ahmad Shuqairi.

1967: Sexdagarskriget utbryter. Israel intar Västbanken, Gazaremsan, Sinaihalvön, Golanhöjderna och östra Jerusalem. Flyktingproblemet förvärras. FN kräver israelisk reträtt från ockuperade områden.

1969: Arafat blir PLO-ledare.

1971: Egyptens president Anwar Sadat är redo förhandla om fred med Israel för att få tillbaka Sinai. Israels premiärminister Golda Meir säger nej.

1972: Palestinskt terrordåd mot den israeliska OS-truppen i München.

1973: Oktoberkriget där arabstaterna misslyckas med att återta ockuperade områden.

1974: FN erkänner PLO som företrädare för det palestinska folket.

1980: Israel hedrar terrorgruppen Lehi (Sternligan) genom att skapa ett militärt tjänstetecknet för de som varit en del av gruppen att bära på sin uniform, Lehi tecknet.

1982: Israel invaderar Libanon. PLO drivs ut, till exil i Tunisien. Massaker i flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut.

1987: Palestinierna inleder den första intifadan (upproret) mot den israeliska ockupationen av Västbanken, Gazaremsan och östra Jerusalem. Hamas grundas. Detta uppror pågår till 1993.

1988: Arafat utropar, i exil, en palestinsk stat och erkänner Israels rätt att existera.

1991: Fredssamtal börjar i Madrid.

1993: Osloavtalet undertecknas. Israel erkänner Arafats PLO som det palestinska folkets representant. Palestinska myndigheten, PA, inrättas och får begränsat självstyre på Västbanken och i Gazaremsan. Israel lovar stegvis reträtt.

1994: En bosättare i Hebron skjuter ihjäl bedjande muslimer i Ibrahimmoskén.

1995: Israels premiärminister Yitzhak Rabin mördas av en judisk extremist.

1996: Arafat blir folkvald ledare. Israel skakas av allvarliga terrordåd, många begångna av Hamas, som är emot fredsprocessen.

2000: Förhandlingar mellan Arafat och premiärminister Ehud Barak på Camp David stupar på Jerusalem och frågan om de palestinska flyktingarna. Andra intifadan utbryter. Israel lämnar södra Libanon.

2002: Israel återockuperar stora delar av Västbanken efter en serie palestinska självmordsdåd.

2003: Vägkartan för fred undertecknas.

2004: Arafat avlider.

2005: Israelisk militär och bosättare lämnar Gaza, dock utan uppgörelse med PLO. Mahmoud Abbas väljs till palestinsk president.

2006: Hamas vinner palestinskt parlamentsval, men bojkottas av världen. Libanonkriget utbryter mellan Hizbollah och Israel.

2007: Hamas gör blodigt maktövertagande i Gaza. Palestinsk samlingsregering bryter samman. Blockaden mot Gaza hårdnar.

2008: Sex månaders vapenvila mellan Israel och Hamas tar slut efter att Israel inte upprätthållit sin del av avtalet genom att öppna gränserna till Gaza samt i Oktober genomfört anfall in i Gaza med 6 döda Hamasmän som resultat. Gazakriget utbryter.

Bära eller brista för västs stöd till det Palestinska folket

Det är en mycket intressant utveckling av mellanöstern konflikten detta.
Nu tvingar man väst att välja sida och en hel hoper av forna ledare har redan ställt sig på Palestiniernas sida genom att peka ut Israels president och hans knesset som den främsta orsaken till att fred inte redan uppnåtts. Samtidigt så är de nuvarande ledarna mer tveksamma och agerar släpankare för att dra ut på tiden så långt som möjligt, förmodligen så att någon annan ska hinna före dem med att ta ett beslut. En god fråga i det sammanhanget är varför denna tveksamhet förekommer öht.

Jimmy Carter har jämfört situationen på västbanken med den i apartheidtidens Sydafrika i boken ”Palestine: Peace not Apartheid” något som fått den mäktiga judiska lobbyn Anti Deflamation League i USA att peka ut expresidenten och nobelpristagaren som antisemit, ett påstående som egentligen är ganska löjeväckande om man ser till Carters tid efter vita huset under vilken han gjort stora insatser och räddat åtskilliga människolov.

Israels premiärminister Netanyahu säger att Israel vill ha fred, men tillade att den freden inte kan uppnås genom en FN-resolution utan bara genom förhandlingar mellan inblandade parter.

”Sanningen är att Israel vill ha fred. Sanningen är att jag vill ha fred.”

Som observatör så kan man ju tycka att om bägge parter vill ha fred så torde det ju bara vara en fråga om att hitta lämpliga kompromisser och sluta upp med stridigheterna.
Problemet är att jag inte tror på det Israels premiärminister säger. Skulle en politiker göra sig ovän med en mycket stor del av sin väljarkår genom att lämna tillbaka all den ockuperade mark som man idag kontrollerar och bygger bosättningar på till Palestinierna? 100 000-tals Israeler skulle då tvingas lämna sina hem till förmån till markens rättmätiga ägare och stora naturresurser skulle återföras till palestinierna, bla den stora fyndighet av naturgas som ligger på palestinskt territorium men som Israel kontrollerar.

Hittills så har inget man gjort pekat åt att man är villig att göra sådana eftergifter och jag har i vart fall mycket svårt att tro att en sådan vilja överhuvudet taget finns. Man har för mycket att vinna genom att bibehålla det status quo som föreligger just nu. Israels regering vet att Obama rent överlevnadsmässigt kommer att tvingas att lägga in sitt veta och att de andra ledarna kommer att följa honom i det beslutet. De vet att ingen kommer att tvinga bort Israels barn ifrån den mark de inte har rätt till och att Palestina aldrig kommer att mäkta med att utgöra ett hot i det avseendet. Denna verklighetens Goliat vet att denna David aldrig kommer att kunna utgöra ett hot gentemot sig och talar därför fint om fred samtidigt som de i handling visar rakt motsatt inställning.

På detta sätt så ger man FNs och världen politiker ett kryphål för att göra ingenting och lyckas därmed med sitt syfte att bibehålla situationen som den är.
Palestinska radikala krafter kommer i ren frustration att slå tillbaka någon gång och då kommer Israels IDF återigen mörda några hundra andra människor och kalla dem ”illegala kombatanter” eller ”terrorister” för att därmed köpa sig fri ifrån allt ansvar. Merparten av de som dödades i den förra offensiven var palestinska barn.

Om Israels regering verkligen villa ha fred så skulle de handla – inte prata.

//Mr Galahad

En stor del av Israel vill faktiskt inte ha fred

Det är iaf min övertygelse.

Jag grundar det på några enkla saker.

1: Om majoriteten av makten i Israel ville ha fred så skulle man haft det sedan länge. Man har alla förutsättningar, de flesta korten sitter man med och ett stort internationellt stöd för att skapa fred i mellanöstern. Istället fortsätter man byggnationerna av judiska bosättningar på ockuperad Palestinsk mark. Man fortsätter försvåra för att den civila infrastrukturen och andra viktiga samhällsfunktioner byggs upp i det ödelagda Gaza och man fortsätter att hämnas på sporadiskt palestinskt våld med bombplan mot helt andra mål.

2: Med sin i jämförelse med Palestina enorma krigsmakt så har man alla möjligheter att söka mindre våldsamma och mer humana lösningar för att minska Palestinsk terror men man väljer istället rakt motsatt väg som ofta kostar åtskilliga oskyldiga Palestinska människoliv, alltför ofta är det just barn som drabbas (Ca: 30% under vinterkriget i Gaza).

3: Med sina i jämförelse med Palestina otroliga ekonomiska resurser så vore det en enkel sak för Israels regering att hjälpa till att bygga upp ett fungerande samhälle i Gaza och på Västbanken. Skolor, sjukhus och annan infrastruktur som man bombat sönder under alla dessa år. Åtgärder som allmänt vedertaget har stor betydelse för utvecklingen av fanatiska krafter. Det är lätt att hata det land som mördade dina syskon eller ditt barn och förpassade dig till ett liv i misär medan det är betydligt svårare att få någon att bära ett bombbälte för att döda några ur den befolkning som gett dina syskon och dina barn både utbildning, arbete och sjukhusvård.

4: Var gång någon dödats av IDF eller motsvarande krafter så är felet alltid den dödades. Har någon blivit illa behandlad eller rent av misshandlad/torterad under Israelisk fångenskap så skyller man ändå ifrån sig och hävdar de mest absurda ursäkter.
Man dödar 9 obeväpnade människor efter en olaglig bordning på internationellt vatten och hävdar ändå att man försvarade sig själva och inte kommer att tillåta att någon annan undersöker vad som hände. Den officer som beordrade en av sina soldater att skjuta en handfängslad Palestinier med förbundna ögon, i benet med en gummikula ifrån någon meters håll är fortfarande en fri man trots att hela förloppet finns på film.
Om fred var något som man eftersträvade ifrån denna regerings sida så skulle sådant beteende vara strängeligen beivrat och de som begår sådana flagranta brott mot de konventioner som styr de mänskliga rättigheterna  skulle omedelbart straffas och förmodligen också hängas ut offentligt som avskräckning och inte minst för att ta PR poäng. Jämför med USA som nu åtalar en grupp soldater som begått mord i Afganistan, Det råder liten tvekan om att det skett åtskilliga fler sådana under konfliktens gång men nu anstränger man sig för att åtminstone verka som om man arbetar för fred och inom ramarna för ovan nämnda konventioner.

Helt kort kan man säga att viljan, alltså den genuina viljan att sluta kriga verkar saknas.

//Mr G

Too little too late

Nu backar Israel och vill lätta på vissa delar av blockaden för att om möjligt lätta på den massiva internationella kritik som landet just nu utsätts för. Däremot är det inte klart huruvida man kommer att häva blockaden av import/export av industriella råvaror, något som kanske har de största skadeverkningarna för Israels folk som följaktligen inte kan vare sig använda sina inhemska industrier (De som i så fall först måste återuppbyggas) eller exportera sina råvaror till andra länder vilket är mycket viktigt för att få igång ett fungerande ekonomiskt system.

”Att prata om att man lättar på blockaden, utan att allt ska bort — alltså hela blockaden utom vapen — är helt oacceptabelt”. Det säger Mehmet Kaplan, riksdagsledamot för Miljöpartiet och en av de svenskar som deltog i ”Frihetsflottan” häromveckan.

Man kan ju fråga sig vad export av råvaror har med militära mål att göra?

Röda korset slog härom dagen fast att blockaden är ett brott mot folkrätten och att den därför måste hävas omedelbart. Min enda fråga är hur kunde det ta dem så lång tid att inse det när de flesta Israel kritiska visste att den var det redan när den började införas 1988.

”När människor inte längre har något kvar att leva för så hittar de något att dö för”
Dror Feiler – Fd Israelisk fallskärmsjägare, konstnär och Israel kritiker.

//Mr Galahad

En historisk tillbakablick på Mellanöstern konflikten //Mr G

Jag slås av den fullständiga okunskap om bakgrunderna till konflikten i mellanöstern som råder på många håll. Man argumenterar om att Hamas, Hisbollah mfl är terrorister som använder sig av civila som skydd för att begå sina brott och sedan skylla de civilas död på Israels retalierade krigsmakt. Utan att en enda gång fråga sig varför dessa hårt pressade folk envist kämpar mot en fullständigt och uppenbart övermäktig fiende.
Man slåss med andra världskrigsvapen mot en av de mest högteknologiskt utrustade krigsmakterna i världen idag. 90 miljarder dollar (Omkring 800 miljarder SEK)/år i militärt bistånd ifrån USA har använts väl för att köpa in krigsmateriell ifrån givaren, vars lagar förbjuder försäljning av krigsmateriell till länder som för anfallskrig.
Man använder ryska raketer som har sämre träffsäkerhet än en femåring på en basebollplan och skickar dem i blindo över gränsen till Israel. Ca 18 israeler har fått sätta livet till till följd av dessa raketer under 2000-talet, drygt 30 000 Palestinier har dödats under samma tid, de flesta av dem barn.

Men nu var det historia vi skulle titta på. Denna utmärkta (och delvis redigerad av mig) lista finna bla publicerad på SVD

1896: Theodor Herzl ger ut boken Der Judenstaat (Judestaten), en vision av hur skapandet av en judisk stat ska vara bästa sättet att undvika antisemitism i Europa. Boken inspirerades av den sk Dreyfusaffären 1894, en judisk kapten i den franska armén dömdes för förräderi utan bevis en brott som han frikändes för 1906. Herzl ansåg att det rörde sig om antisemitism vilket han förmodligen hade helt rätt i.
”Dreyfusaffären rymmer mer än en vrång dom; den rymmer en önskan hos en stor majoritet i Frankrike att fördöma en jude och genom honom alla judar. ’Död åt judarna!’ vrålade folkmassan när de slet gradbeteckningarna från hans uniform. Och sedan dess har ’ned med judarna’ blivit ett stridsrop. Var? I Frankrike. I det republikanska, moderna, civiliserade Frankrike, hundra år efter deklarationen om de mänskliga rättigheterna…”

Boken anses som starten för arbetet att skapa det judiska landet som inte på något sätt var geografiskt fastställt. Både Argentina och Uganda var andra alternativ Herzl lade fram i sin bok.
Värt att notera är att han inte berör den inhemska befolkningen i de aktuella länderna med sina tankegångar. Den judiska staten skulle vara en enbart judisk stat.

”Palestina är vårt oförgätliga historiska hemland. Själva namnet skulle innebära ett mäktigt, gripande samlingsrop för vårt folk. Om sultanen (Palestina tillörde vid denna tid det Osmanska riket) gav oss Palestina, kunde vi i gengäld erbjuda oss att reda upp Turkiets tilltrasslade finanser… Vi skulle bilda hedersvakt kring de heliga platserna och med vårt liv borga för uppfyllandet av denna plikt. Denna hedersvakt vore den stora symbolen för judefrågans lösning efter arton kvalfyllda århundraden.”

1915: Storbritannien lovar araberna självständighet, varefter araberna ställer sig på britternas sida mot de osmanska turkarna i första världskriget.

1916: Storbritannien och Frankrike gör en hemlig uppdelning av det osmanska riket. Avtalet blir känt ett år senare.

1917: Brittiske utrikesministern Balfour lovar att Palestina skall bli judarnas ”nationalhem”. Balfourdeklarationen säger att de ickejudiska invånarnas rättigheter inte får kränkas.

1918: Palestina blir brittiskt mandat efter osmanska rikets fall.

1919: Palestinsk nationalkongress kräver oberoende stat.

Våldet ökade på både arabisk och judisk sida. En hemlig judisk armé Haganah (”försvar”) bildades 1920. Fram till 1936 var armén inriktad på försvar men blev sedan mer aggressiv med britternas goda minne.

Också Irgun Zvai Leumi (nationella militära organisationen) bildades. Med den polske flyktingen Menachem Begin i spetsen hävdade Irgun att britterna hade förrått den sionistiska idén och bekämpade engelsmännen. Bland annat sprängdes det brittiska högkvarteret på hotellet King David i luften, 91 personer dödades. Menachem Begin senare blev premiärminister för Israel 1977.

Ytterligare en grupp bildades, Lohamei Herut Israel (LEHI) eller ”Sternligan”, vars syfte var att med våld och terror kasta ut det brittiska ledarskapet och skapa den judiska staten.

Mellan åren 1922 och 1939 hade den judiska befolkningen ökat från 83 790 till 445 457 (motsvarande 30 procent av befolkningen). Tel Aviv hade blivit en helt judisk stad med 150 000 invånare. På grund av förföljelserna i Europa kom många illegalt.

1933: Palestinsk generalstrejk mot judisk invandring.

1936–39: Revolt mot judisk invandring. Britter föreslår att Palestina delas i en arabisk och en judisk stat.

1939-45: Nazisterna förintar sex miljoner judar under Andra världskriget.

1942 Abraham Stern ledare för ”Sternligan” dödas av brittisk polis under en raid.

1947: FN:s generalförsamling röstar för delningsplanen, med Jerusalem som internationellt område. FN-resolutionen, 181, accepteras av judarna men avvisas av araberna, som i stället föreslår ”en demokratisk enhetsstat”.

1948: Våldet trappas upp. 250 människor dödas av terror organisationerna Irgun och Lehi under ledning av Menachem Begin, i en massaker i den arabiska byn Deir Yassin. Menachem Begin blev senare Premiärminister i Israel

FN-medlaren Folke Bernadotte mördas i Jerusalem av den judiska terroristgruppen ”Stern ligan” under ledning av Yitzhak (Yezernitzky) Shamir som senare hedras med Premiärministerposten. 3 dagar efter mordet förklaras Sternligan olaglig av den nyligen tillsatta Israeliska regering som 5 månader senare utropar allmän amnesti för alla gruppens medlemmar.
Britternas mandat upphör. Den 14 maj utropas Israel. Dagen efter angrips den nybildade staten av Egypten, Jordanien, Syrien och Irak. Första stora palestinska flyktingvågen, när 725 000 flyr till Västbanken, Gazaremsan eller kringliggande arabländer.

1949: Kriget upphör. Israel har utvidgat sitt territorium kraftigt. Kort därefter annekteras Västbanken av Jordanien, Egypten kontrollerar Gaza (till 1967).

1956: Suezkonflikten utbryter sedan Egypten förstatligat Suezkanalen. Israel ansluter sig till Storbritannien och Frankrike i krig mot Egypten.

1959: Yasser Arafat grundar befrielserörelsen Fatah.

1964: Paraplyorganisationen PLO bildas i Jerusalem, ledd av Ahmad Shuqairi.

1967: Sexdagarskriget utbryter. Israel intar Västbanken, Gazaremsan, Sinaihalvön, Golanhöjderna och östra Jerusalem. Flyktingproblemet förvärras. FN kräver israelisk reträtt från ockuperade områden.

1969: Arafat blir PLO-ledare.

1971: Egyptens president Anwar Sadat är redo förhandla om fred med Israel för att få tillbaka Sinai. Israels premiärminister Golda Meir säger nej.

1972: Palestinskt terrordåd mot den israeliska OS-truppen i München.

1973: Oktoberkriget där arabstaterna misslyckas med att återta ockuperade områden.

1974: FN erkänner PLO som företrädare för det palestinska folket.

1980: Israel hedrar terrorgruppen Lehi (Sternligan) genom att skapa ett militärt tjänstetecknet för de som varit en del av gruppen att bära på sin uniform, Lehi tecknet.

1982: Israel invaderar Libanon. PLO drivs ut, till exil i Tunisien. Massaker i flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut.

1987: Palestinierna inleder den första intifadan (upproret) mot den israeliska ockupationen av Västbanken, Gazaremsan och östra Jerusalem. Hamas grundas. Detta uppror pågår till 1993.

1988: Arafat utropar, i exil, en palestinsk stat och erkänner Israels rätt att existera.

1991: Fredssamtal börjar i Madrid.

1993: Osloavtalet undertecknas. Israel erkänner Arafats PLO som det palestinska folkets representant. Palestinska myndigheten, PA, inrättas och får begränsat självstyre på Västbanken och i Gazaremsan. Israel lovar stegvis reträtt.

1994: En bosättare i Hebron skjuter ihjäl bedjande muslimer i Ibrahimmoskén.

1995: Israels premiärminister Yitzhak Rabin mördas av en judisk extremist.

1996: Arafat blir folkvald ledare. Israel skakas av allvarliga terrordåd, många begångna av Hamas, som är emot fredsprocessen.

2000: Förhandlingar mellan Arafat och premiärminister Ehud Barak på Camp David stupar på Jerusalem och frågan om de palestinska flyktingarna. Andra intifadan utbryter. Israel lämnar södra Libanon.

2002: Israel återockuperar stora delar av Västbanken efter en serie palestinska självmordsdåd.

2003: Vägkartan för fred undertecknas.

2004: Arafat avlider.

2005: Israelisk militär och bosättare lämnar Gaza, dock utan uppgörelse med PLO. Mahmoud Abbas väljs till palestinsk president.

2006: Hamas vinner palestinskt parlamentsval, men bojkottas av världen. Libanonkriget utbryter mellan Hizbollah och Israel.

2007: Hamas gör blodigt maktövertagande i Gaza. Palestinsk samlingsregering bryter samman. Blockaden mot Gaza hårdnar.

2008: Sex månaders vapenvila mellan Israel och Hamas tar slut efter att Israel inte upprätthållit sin del av avtalet genom att öppna gränserna till Gaza samt i Oktober genomfört anfall in i Gaza med 6 döda Hamasmän som resultat. Gazakriget utbryter

Amerikan skjuten i huvudet av Israelisk militär /Mr G

Den 13 Mars i år skjöts Amerikanen Tristan Andersson i huvudet av Israeliska soldater som använde det omstridda ”Ruger rifle”.

Vapnet som främst använda för att skjuta 120 grams tårgasgranater långa avstånd (upp till 500m) träffade Tristan i huvudet efter enbart 60 meters färd. En träff som orsakade svåra skall skador på den 37 årige hjälparbetaren.

Som ni själva kan se ifrån denna film så fortsätter IDF styrkorna som står på 60 meters avstånd att skjuta dessa livsfarliga projektiler mot den svårt skadade mannen och de som med risk för sitt eget liv försöker hjälpa honom inklusive ambulanspersonalen.

Aktivitsten Jonathan Pollack berättar

”.. the firing incident took place inside the village and not next to the fence. There were clashes in the earlier hours, but he wasn’t part of them. He didn’t throw stones and wasn’t standing next to the stone throwers.There was really no reason to fire at them. The Dutch girl standing next to him was not hurt. It only injured him, like a bullet.”

Den Israeliska försvars styrkan (IDF) har flera andra liv på sina samveten:

Tom Hurndall en hjälparbetare som skjöts av en IDF prickskytt medan han försökte föra Palestinska barn i säkerhet.

Rachel Corrie en ”human rights protestor” krossades till döds under en Bulldozer som kördes av en soldat ur IDF under en Gandhisk sittprotest mot rivandet av Palestinska bostäder. Enligt vittnes uppgifter så hade Rachel ställt sig upp och tittat soldaten rakt i ögonen varpå denne körde över henne för att sedan även backa över henne med den.

Dessa offer för Israels ”fredskrig” var obeväpnade och inte på något sätt ett hot mot Israeliska styrkor eller civila men ändå dödades de. De var unga idealistiska individer som protesterade mot de brott mot de mänskliga rättigheterna som Israel gjort sig skyldiga till under sin 61-åriga ockupation av det Palestina som de enligt FN skulle dela med den ursprungliga befolkningen.

Även vi svenskar har några offer för Israeliska kulor: Ulrika sköts i benet av Israeliska soldater när hon demonstrerade mot murbyggetvid byn Ni’lin

”Ulrika Andersson, 31, was shot in the leg with live ammunition during the weekly demonstration against the construction of the annexation wall in the village of Ni’lin, occupied West Bank.

Ms Andersson, from the Swedish town of Gothemburg, was taking part in the non-violent demonstration when an Israeli soldier shot her from approximately 50 metres”

Terrorism (från latin terror ‘rädsla, fruktan’) avser det systematiska användandet av våld eller förstörelse, särskilt mot civila mål, för att med hjälp av rädsla tvinga fram politiska eller andra typer av förändringar.

//Mr Galahad

Tillägg: Ytterliggare fall av fredliga protester som besvaras av ”ickedödligt våld” ifrån IDF och som dödar människor..