Aftonblaskan fortsätter sin granskning av arbetsplatsolyckor med dödlig utgång. Denna gång med ett snyftreportage om en mamma som förlorade sin son. Fortfarande helt utan något genusperspektiv på saken. De som förolyckas är ”individer” även om det blir tämligen uppenbart att det mest är i mansdominerade branscher som olyckorna sker.
Med lite hjälp av flera olika rapporter och statistik ifrån Arbetsmiljöverket och SCB så har jag fått fram en genomsnittssiffra om ca: 58 individer som varje år under 2000-talet fått sätta livet till på sin arbetsplats. Av dessa så är ca: 5 varje år kvinnor, dvs ca: 8% av de totala dödsfallen. Det lämnar 53 män som varje år dör på sina arbetsplatser. Enligt verket så är merparten av dessa dödsolyckor helt onödiga och beror på obefintligt eller mycket bristfälligt säkerhetsarbete och/eller minskningar i säkerheten för arbetarna. Detta i sin tur hänger ihop med minskad facklig makt och nedskärningar på skyddsombud och säkerhetsutbildningar för arbetarna samt det utbredda användandet av underleverantörer för att slippa ta ansvar. Allt grundat på de politiska uppluckrandet av arbetarens rättigheter.
Låt oss slippa fler tysta minuter och börja ta ansvar för villkoren för män också.
För att sätta dessa 636 manliga dödsfall i perspektiv kan helt kort nämnas att de dryga 200 kvinnor som dödats av närståendevåldet fått en helt egen site på aftonbladet med ständig uppföljning varje gång det sker.
Män drar det tyngsta lassen i samhället. De utsätts för de största riskerna, tar de absolut tyngsta och farligaste jobben samt arbetar ca: 6 veckor mer än sin kvinnliga motsvarigheter varje år/person.
Allt detta medan media fokuserar på kvinnors förslitningsskador och löneskillnader.
Känns det rättvist??
//Mr G
Mr Galahad's Blog 